Till försvar för de rättslösa

KULTURDEBATT. Vem garanterar de rättslösas rättigheter? Det är dagens politiska knäckfråga, skriver Uppsalaförfattaren Margareta Zetterström.

22 november 2013 15:55

Hannah Arendt beskriver i sin bok ”The Origins of Totalitarianism” deklarationen om de mänskliga rättigheterna från 1789 som ”en vändpunkt i historien”. Oförytterliga, okränkbara rättigheter — men med en inneboende tvetydighet som senare skall komma att visa sig ödesdiger.
Den stolta franska deklarationen om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna fastslår de rättigheter som tillkommer människan i egenskap av medborgare. Men vad händer då med de människor som inte är medborgare av någon nation, de som av olika anledningar berövas sitt medborgarskap och blir statslösa?

Det var under 1900-talet, efter första världskriget, som denna fråga på allvar, och i stor skala, började besvaras. När Europas karta då ritades om blev stora människomassor utan nationell hemhörighet och därmed utan statligt skydd och utan legal status. Och de etiketter som då klistrades på dessa människor accepterades och övertogs, ofta helt okritiskt, ja närmast automatiskt, även av andra staters regeringar. Dessa personer blev det som på tyska kallas ”heimatlos” (utan hemland), på franska ”indésirables” (icke önskvärda), på engelska ”displaced persons” (utträngda eller tvångsförflyttade, förkortat DP). Alltså personer utan fosterland, utan medborgarskap och därmed också utan några som helst rättigheter. Ja, i många fall till och med diskvalificerade som asylsökande. Denna nya typ av flyktingar var nämligen, skriver Arendt, ”förföljda inte på grund av vad de hade gjort eller tänkt, utan på grund av vad de var och inte själva kunde ändra på — födda in i fel slags ras eller fel slags klass eller ianspråktagna av fel slags regering (typ den spanska republikanska armén)”.

Hannah Arendt ser ”de statslösa” som ”den samtida historiens mest karaktäristiska människokategori” och själva fenomenet ”statslöshet” som ett tecken i tiden, någonting som vittnar om nationalstatens kris och slutet för de mänskliga rättigheterna. Hon beskriver den moderna tidens landsflyktiga som ”jordens avskum”, som utstötta, människor vilka fråntagits både sin mänskliga värdighet och sitt juridiska människoskap, varelser lika rättslösa och sårbara som djur. Allra tydligast demonstrerat i nazismens förintelseläger där offren först berövades sitt medborgarskap och sina oförytterliga rättigheter innan de slutligen transporterades till lägren, avkläddes sina mänskliga attribut (kläder, hår, guldplomber) och nakna föstes in i gaskamrarna.
Arendt gjorde sina iakttagelser under och efter andra världskriget. Hennes analys utgick både från de tyska koncentrations- och förintelselägren och från den sovjetiska Gulagarkipelagen. Men när man i dag läser hennes bok ter sig analysen högst tillämpbar även på 2000-talets stora flyktingströmmar, den nya tidens folkvandringar i en värld präglad av globalisering, exploatering av människor och natur och av förödande krig.

Vän av ordning invänder kanske att många av dagens migranter inte alls är statslösa i rättslig mening. Det är sant. Men hur skall man då beskriva en människa hemmahörande i en stat som inte kan eller vill garantera sina medborgare de rättigheter som tillkommer dem? Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagen 1948, är ju alla människor ”födda fria och lika i värde och rättigheter”. Och fri- och rättigheterna i denna deklaration gäller uttryckligen alla människor ”utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt”.
Om man då råkar vara född i ett land där det råder krig, ockupation, ras- eller religionsförföljelser, misär, svält, förkvävande diktatur, inbördes strider, kort sagt en stat som inte kan garantera sina medborgare ens den första rättighet som nämns i FN-deklarationen, rätten till ”liv, frihet och personlig säkerhet”. En sådan människa är ju i praktiken statslös, eftersom hon haft oturen att födas i fel stat, i fel del av världen. Och om denna människa då försöker rädda sitt eget liv, sin familj och sin framtid genom att lämna sitt land i förhoppning om att någonstans i den rika och demokratiska världen hitta en ny hemvist, då förvandlas hon ohjälpligt till flykting, till migrant, till en person som enligt alla högstämda deklarationer åtminstone skall ha rätt att söka asyl. Men som i praktiken ofta står där ensam, utanför lagen, utan några som helst rättigheter, utelämnad åt arroganta statsbildningar som skryter om hur demokratiska och frihetsälskande de är men samtidigt hermetiskt stänger sina gränser, hissar upp alla vindbryggor och hellre låter förtvivlade människor drunkna i havet eller törsta ihjäl under en brännande ökensol.

Ja, jag tänker naturligtvis på den senaste tidens flyktingkatastrofer i Medelhavet och i Saharaöknen, alla dessa barn och vuxna som på flykt undan krigets fasor och hårda förtryckarregimer trott att Europa skulle öppna sina portar för dem. Det är för resten inte bara under de senaste åren som sådana katastrofer inträffat. Alltsedan 1988 har minst 20 000 förhoppningsfulla migranter dött utanför den europiska fästningens murar. Jag skriver ”minst” 20 000, eftersom i den siffran endast ingår de kända fallen, de som rapporterats i medierna. I havets djup och i ökensanden ligger med all säkerhet många, många fler begravda.
Och de som inte dör under färden utan når sina drömmars mål, alltså någon av EU:s södra gränsstater, de sätts i många fall i läger, skrivs in i brottsregistret som skyldiga till brottet ”illegal invandring”, innan de slutligen döms, bötfälls och skickas tillbaka till det helvete de kom ifrån.

Dagens politiska knäckfråga är alltså: Vem garanterar de rättslösas rättigheter? Vem representerar och försvarar alla de människor som inte har någon stat värd namnet att luta sig mot, de människor som inte tillerkänns de fri- och rättigheter som de — just i egenskap av människor — enligt FN-deklarationen har rätt till?

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Margareta Zetterström