– För mig har kontakten med den samiska kulturen varit en gåva, ett möte med en annan föreställningsvärld som har berikat min egen, säger Gustav Levin när vi träffas i Stadsteaterns foajé.
– Den handlar om att naturen ska vara i harmoni och balans, att vi inte ska ta ut mer än vad naturen orkar med. Om man är lite nyfiken på hur andra tänker så kanske vi kan hitta nya vägar i den samiska kulturen till att förändra våra liv.
Han påstår sig vara trött efter dagens arbete, men hans ögon glittrar av nyfikenhet.
– Jag började med teater i gymnasiet och tyckte det var så kul. Det tycker jag fortfarande, skådespeleri är roligt och man lär sig saker hela tiden.
– Man får utmaningar också. Jag minns textmassorna i "Fredman" (1998) med alla dess epistlar. Där fick jag ha druvsocker och vatten i kulissen för att överleva föreställningarna. Och den gavs ett par säsonger.
I mer än trettio år har han spelat olika roller på Uppsala stadsteaters scener. "Trumbäraren" är det sista Gustav Levin gör som anställd, sedan går han i pension.
Monologen handlar om en ung man som är förutbestämd att bli en nåjd, "en som ser". Han behöver känna sig värdig och få tecken på sin ceremonitrumma för att bli en ledare för sitt folk. Publiken får följa med på hans resa till att bli medmänniska.
"Trumbäraren" är skriven av Harriet Nordlund, som Gustav Levin levde tillsammans med förut. De träffades på Norrbottensteatern på 1970-talet. Harriet Nordlund har samiskt ursprung och det är ur erfarenheter och minnen som hon har hämtat stoffet till monologen. Hon har också verkat som konstnärlig ledare för Dálvadisteatern, en av de första teatergrupperna som spelade på samiska i Sverige.
– "Trumbäraren" är ingen självklar dramatisk text. Den är poetisk i sitt språk och liksom vindlar sig ut i tankar, förklarar Gustav Levin.
En del av repetitionstiden har han tillbringat med att "gå in" ett par byxor av renskinn från Jokkmokk som han ska bära i rollen.
– De var stela från början och är tunga som bara den.
Trumman med tecken är nytillverkad av scenografen Sara Kander. Regissören Victoria Kahn, som tidigare arbetat på samiska teatern, har också en mimutbildning.
– Vi lärde känna varandra när vi båda var elever på Skara skolscen. Hon hjälper mig att få ut berättelsen i kroppen, säger Gustav Levin.
Efter Skara skolscen överraskade han sina föräldrar med att komma in på Scenskolan i Stockholm. Läraryrket hade gått i arv i generationer bakåt i familjen, så detta var nytt för dem.
Efter nio år i Norrland anställdes Gustav Levin på Uppsala stadsteater 1991. Den första föreställningen han var med i här var "Strändernas svall" i regi av Leif Sundberg.
– Jag trivs här. Det är en lagom stor teater med fin stämning, säger han.
Han tycker att det har varit extra roligt med musikteater och att få ha arbetat med regissörer som Ronny Danielsson och Ulf Fredriksson.
– Det jag kanske hade önskat lite mer av är de psykologiskt gestaltande rollerna, som pappan i Norénpjäsen "Natten är dagens mor" till exempel (gavs 2016).
– Staffan Göthe brukar säga att många börjar skådespelaryrket i tron att det är bara att sätta på sig en hatt och låtsas vara någon annan. Det tror jag fortfarande, säger han leende.
Blott tio föreställningar ges av "Trumbäraren" med Gustav Levin på Uppsala stadsteaters scen Intiman, mat är inkluderat i biljetten. Men sedan väntar honom ett liv som frilansande skådespelare. I sommar ska han spela i farsen "Trassel" på Krusenstiernska gården i Kalmar tillsammans med bland andra Robert Gustafsson och Mikael Tornving. Trots pensioneringen är Gustav Levin uppbokad på flera teatrar fram till hösten 2020. Sedan får han se.