På onsdagen i förra veckan sammanträdde Kulturrådets styrelse för att fördela statens regionala verksamhetsbidrag till län och regioner i landet. Kulturrådet är den myndighet som verkställer den statliga kulturpolitiken. Situationen i riksdagen under hösten, gjorde det särskilt turbulent när kulturbudgeten skulle klubbas igenom. Resultatet blev en rejäl sänkning av det totala anslaget till regional kulturverksamhet. Sänkningen från Riksdagens sida fick landstingsråd runt om i Sverige att gemensamt författa en debattartikel strax före jul.
Ofta levereras dåliga nyheter på fredagseftermiddagar, så även i detta fall. Den 30 januari gav Kulturrådet besked om hur sänkningen av riksdagens anslag till regional kulturverksamhet fördelats i verksamhetsbidragen till regioner och landsting. Samtliga regioner fick en nedskrivning från 2014 års bidragsnivå med 1,5 procent. Men beroende på hur man räknar, blir bidragssänkningen än större, då en del av bidraget denna gång öronmärkts för bland annat kompetensutveckling på scenkonstsidan.
Konsekvenserna för alla länets kulturinstitutioner blir stora. De verksamheter som genom den stora minskningen av bidraget till kulturen i Uppsala län drabbas hårdast, är de två stora länsinstitutioner med landstinget som huvudman: Musik i Uppland och Upplandsmuseet. Den kommunägda Uppsala stadsteater AB erhåller också statsbidrag, fördelade av landstinget ur samma regionala pott, vilket gör att även den verksamheten drabbas.
Det är särskilt olyckligt att scenkonsten drabbas. Inte nog med att den brottas med strukturella kostnadsproblem, då såväl den levande musiken som teatern måste befolkas både på och bakom scenen med ett stort antal medarbetare av olika yrkeskategorier för att det ska bli föreställningar och konserter. Det är ett sammansatt pussel såväl ekonomiskt som konstnärligt att åstadkomma det som blir den repertoar som kommer publiken till del. Den planeringshorisont som krävs är därför flerårig.
Att i början av februari få vetskap om statens nedskärningar för innevarande budgetår innebär en svår situation att förhålla sig till.
Speciellt som Kulturrådet efter att den rödgröna budgeten presenterats i höstas, gick ut med ett förhandsbesked om att det var en uppskrivning på 0,5 procent som beräknades gälla, och det var detta som landsting, regioner och institutioner i sin tur budgeterade utifrån.
Det tar lång tid att bygga upp fungerande kulturinstitutioner. Det tar tid att knyta till sig resurser, ha en idé om vilken väg institutionen skall gå framåt och planera för att möjliggöra det man tror på. Det kan däremot gå snabbt att rasera en framgångsrik verksamhet.
Konsekvenserna av sänkningen av verksamhetsbidragen till landets landsting och regioner, innebär en utmaning för politiken på alla nivåer.
Vilket värde och vilken legitimitet har Kultursamverkansmodellen? Staten överlämnar tuffa verksamhetsbeslut och kostnader till landsting och regioner, som utan extra medel ska administrera den krävande modellen.
Om modellen ska leva kvar krävs ett omtag från rikspolitiken och satsningar även från statens sida. En tydlig statlig markering i positiv riktning är det som kan ge modellen legitimitet.
Det är angeläget att politiken nu sluter upp gemensamt i fortsatt samverkan, för att söka finna lösningar på de utmaningar vi nu står inför. Detta för att landets alla medborgare fortsatt ska ha tillgång till konst och kultur. Vilka visioner och mål för konst och kultur rymmer dagens politik i vårt land?