Under ett par år vid mitten av 1990-talet bodde jag i New York. Eller snarare på flera olika adresser där. Första anhalten var på 7:e avenyn och 2:a gatan i välmående Park Slope i Brooklyn. Lägenheten där jag var kattvakt i tre månader låg snett mittemot brownstone-huset där Paul Auster och hans hustru Siri Hustvedt bodde; Amerikas vid den tiden hetaste författarpar.

Jag träffade dem aldrig då. Först något år senare intervjuade jag Siri H som var blond, smal och kultiverad. Själv hade jag lagt på hullet, ovan som jag var vid att hantera de jättelika amerikanska muffinsen. Vad intervjun handlade om är i dag en smula dimmigt för mig. Framåt eftermiddagen kom i alla fall maken Paul A hem och vi skakade hand.

Nästa anhalt var en etta på 35 kvadrat, lustigt nog med omkastad adress mot den förra: 2:a avenyn och 7:e gatan, på södra Manhattan. Ett halvår delade jag den ettan med en väninna. Vi sov bredvid varann i en utdragbar bäddsoffa.

Artikelbild

En händelse som är ristad i minnet från vardagen i de kvarteren är hur det en morgon låg en hemlös man på trottoaren utanför tvättomaten. Död. Och hur människor spatserade förbi. Är det möjligt att det förhöll sig på det viset? Någon måste med all säkerhet ha ringt polisen.

Min sista bostad i New York var ett stort loft i Williamsburg med utsikt över en ståtlig bro. Vi var flera rumskamrater som levde där. Hur stod vi ut att sova utan väggar? Ett lyxproblem förstås, och med en sådan utsikt kan man tolerera mycket.

Om det år jag tillbringade i Williamsburg finns mycket att berätta, en hel del av det hamnade i en bok, men det ska vi inte gå in på nu.

Min personliga förälskelse i metropolen New York var lik tusentals andras, och inträffade i princip omedelbart, som en knock out.

Artikelbild

| Manhattan. "Vardagen i New York innehöll ständigt slumpartade och fantastiska möten. Eftersom alla slags människor passerade denna stad var den också platsen för sammanträffanden. Och därmed för berättelser."

En stor del av förtrollningen handlade om att det fanns berättelser, överallt och varstans.

Som journalist var det bara att ta intryck och att prata med folk. Då kom de mest makalösa historier till en. På bussen, i matbutiken eller på en takfest mot Manhattans skyline.

Artikelbild

| Genial. Hanna Krall är polsk-judisk journalist och författare, född 1935 i Warszawa.

Vardagen i New York innehöll ständigt slumpartade och fantastiska möten. Det kunde vara en barndomsvän man inte sett på många år, som plötsligt satt på en bänk i Washington park. Eller en berömd brittisk konstnär man hade intervjuat en gång på andra sidan Atlanten (och i smyg förälskat sig lite i), som råkade sitta på baren där man klev in en vanlig kväll i East Village.

Eftersom alla slags människor passerade New York var det också platsen för sammanträffanden. Och därmed för berättelser.

Paul Auster har som bekant ägnat en stor del av sitt skrivande åt just detta. Slumpens magiska kraft.

Nu kommer denna text att fortsätta handla om slumpen och berättelserna, men på ett mörkare vis.

Jag ska vara helt öppen med er kära läsare: det är ett slags narrativ vallgrav vi nu måste kasta oss över, från myset i New York till mörkret i Polen under andra världskriget.

Vi ska ta oss till denna artikels allvarsamma kärna. Som är förlagd till Polen.

Det finns nämligen en bok ni måste läsa, där slumpen finns med som ett sorgset grundackord, men på ett oerhört dramatiskt och livsavgörande sätt. Nu ska det handla om denna omistliga bok – och dess författare.

Hanna Krall heter hon, polsk-judisk journalist som skrivit ett tiotal dokumentära böcker. Född 1935 i Warszawa. Översatt till svenska vid ett par tillfällen under 1990-talet. Sedan verket "Så det är du som är Daniel" (2002) har det varit ett uppehåll i svenska utgivningen.

Nu har emellertid förlaget Ersatz glädjande nog tagit upp hennes författarskap och låtit Julian Birbrajer översätta boken "Hjärterkung", som kom ut på polska för nio år sedan.

Hanna Kralls föräldrar och släkt mördades av nazisterna. Hon överlevde andra världskriget genom att hållas gömd av icke-judiska personer i Polen. Ett fyrtiotal människor lär ha varit inblandade i att gömma den judiska flickan, från det att hon var fyra år till krigets slut, då hon var nästan tio år fyllda.

Hanna Kralls böcker skildrar verkliga öden under andra världskriget. Hon tar fasta på människors vittnesmål, men hon återger dem på sitt helt egna sätt, med ett unikt tonfall. Det är inte skönlitteratur, inte heller rak tidningsprosa. Det är inte poetiskt, men absolut inte konstlöst.

Krall har en närmast genial förmåga att med stor känslighet och konkretion gestalta de allra svåraste historierna. De som egentligen inte låter sig berättas, eftersom orden inte räcker tiil. 

Den aktuella boken "Hjärterkung" skildrar polsk-judiska Izolda Regensbergs, liv. Hur hon var ung och nykär vid krigets utbrott. Hur hon lyckades lämna ghettot i Warszawa. Hur hon överlevde genom att färga håret och betala icke-judiska polacker för att hålla henne gömd. Hur hon blev gripen som förmodad polsk motståndskvinna – en ren lyckoträff, eftersom att bli gripen som judinna renderade ett värre och mer oåterkalleligt öde.

Hur hon kämpade för att hennes man skulle hållas vid liv i sitt arbetsläger.

Hur de faktiskt överlevde bägge två och lappade ihop tillvaron, fick två barn och tampades med det förflutna. Med känslan av skuld över att de var vid liv. Och med skuggorna av dem som mördades. Som blev mer levande än de som faktiskt levde.

Och så en dag, många år efter kriget, lämnar mannen Izolda med en lapp, där det står… att han går.

Att läsa Hanna Krall är att förundras över hur hon lyckas gestalta allt: den yttersta skräcken, den stumma sorgen, ordlösheten inför ett stort obevekligt mörker.

Det är med ett slags lugn målmedvetenhet, en detaljrikedom och saklighet, som Krall tecknar den överlevandes berättelse.

Meningarna är enkla, de redogör för vad som hände och hur det hände. Hur något såg ut och hur det kändes. Mellan raderna finns allt.

Izolda Regensbergs historia genomsyras av insikten om slumpens roll i hur det blev.

I en extrem situation blir det så tydligt: livet hänger på ett vardagligt val. Att gå eller inte gå över en gata, att ta till vänster eller stanna kvar och vänta. Att ha en viss sorts utseende eller råka träffa en bekant från förr i ett kritiskt läge.

Avsikten var att alla judar skulle dö under förintelsen. Vem som råkade undslippa med livet i behåll handlade till stor del om slump. Och intill slumpen vilar skulden. Den som förtär Izoldas man.

Som gammal bor Izolda Regensberg i Israel och har barnbarn. Hon, experten, delger sina släktingar sina dyrköpta råd för hur man bäst överlever: "man ska färga håret, man ska ändra rösten, man ska titta med lugn, självsäker blick, man ska inte ställa väskan på judiskt vis, … eller be Ave på judiskt vis…"

Om ni ska läsa någon bok i sommar föreslår jag att ni läser Hanna Krall.