Han är allvarligare och lugnare än vad jag hade förställt mig. Denna av så många älskade ståuppkomiker som dessutom öppet berättat om hur svårt han har för att exempelvis vara stilla längre stunder… Nu sitter Soran Ismail framför mig i en kontorslokal på Södermalm i Stockholm, och är lika behärskad och vänligt avmätt som vilken inskolad minister som helst.
Komikern från Knivsta har skrivit en bok.
Hans första. ”Absolut svensk – En ID-handling” handlar om de frågor och ämnen som han sysslat med i flera år nu – identitet, svenskhet, kurdiskhet, integration samt hans egen personliga historia.
En del kapitel baserar sig på dokumentärer och tv-program han gjort för Svt tidigare, men boken är också ett verk i sin egen rätt, vars innehåll är både tänkvärt och ibland humoristiskt.
Frågar om han tyckt det varit roligt att skriva. Han svarar uppriktigt.
– Nej. Det har varit helt fruktansvärt.
Fruktansvärt?
– Ja. Du vet en gång i tiden trodde jag att jag ville bli journalist. Mest för att få kolla på fotboll. Så jag jobbade på UNT:s ungdomsredaktion Kaktus en sommar. Då upptäckte jag att reportrar har deadlines. Det är inget för mig. Man kan säga att det här bokprojektet har varit deadlinens morsa. Jag är glad och stolt nu, men att skriva bok är det värsta jag har gjort i hela mitt liv. Ändå jobbade jag ihop med Jonas Steken Magnusson i manusarbetet.
Soran Ismail har berättat om uppväxten i Knivsta tidigare. Hur hans kurdiska familj som flytt från Irak bodde i ett vitt medelklassområde och hur hans bästa kompisar kallade invandrarna från Märsta för "blattar", utan att fatta att Soran kunde känna sig träffad.
Hur tänker du på Knivsta i dag?
– Jag trivdes väldigt bra, svarar han. Där fanns många jättefina människor. Det är nostalgiskt att hälsa på där, men jag har ingen längtan dit i dag.
Sedan klargör Soran Ismail att han inte gillar att prata om sig själv. Inte alls. Särskilt inte om sina känslor.
– Det är jobbigt, säger han.
Vi växlar över till något som i stället intresserar honom väldigt mycket – samhällsfrågor, inte minst frågan om nation och integration.
Han växte som sagt själv upp i ett område med en majoritet infödda svenskar.
I dagens Sverige finns utmaningar med många utanförskapsområden där de flesta har rötterna i något annat land.
Stora grupper kommer aldrig in i samhället, känner aldrig en tillhörighet till det svenska.
Hur ska man komma till rätta med det utanförskapet?
– De nyanlända borde hamna i områden där större delen av invånarna är etablerade, som Knivsta. Kommuner där det bor 500 personer… om de tar in 250 nyanlända, så blir det svårare att integreras. Det ska vara många innanför som tar hand om en mindre andel människor som står utanför.
Bör människor som kommer till Sverige integreras eller assimileras?
– Integreras. Assimilation är för mycket tvång. Vi ska ha låga trösklar in till det svenska. Människor kommer med en energi med sig från start, de vill få vänner och lära sig språket. Men är det för många hinder slocknar man. Energin är inte oändlig.
Hur ska inkluderandet gå till?
– Man behöver välkomna nykomlingar och öppna dörren. Vi ska berätta vad vi upplever är kärnan i svenska värderingar. I en nation är det väldigt viktigt vad vi:et tycker: ”Såhär gör vi i Sverige, det här står vi för”, och så vidare. Folk gör sig löjliga över det där begreppet, ”svenska värderingar” – men det tycker jag är lite slarvigt.
Ta en sådan sak som hederskultur. Är det något man kan kräva att människor som flyttar till Sverige ska ge upp eller inte?
– Vi har åsiktsfrihet i Sverige. Samtidigt får vi aldrig rucka på våra ideal. Vi är för jämlikhet. Vi är för tolerans. Alla får tycka vad de vill – men dessa värden står vi för. Det ska vi förmedla. Att integreras är inte att komma hit och behålla allt från det gamla hemlandet. Utan det handlar om att smälta samman med det nya. Men man får inte med sig människor genom att tvinga dem att förkasta någon av sina identiteter, utan genom att bjuda in.
Det där sista känns som lite typiskt för Soran Ismail, som imponerar då han intervjuar människor med andra uppfattningar än han själv. Oavsett om han pratar med den arga agitatorn i Skåne som vrålar mot invandring på Youtube eller om han möter den öppna rasisten i landsflykt på homogena Åland (för att slippa mångkulturella Sverige) så har han alltid en respektfull hållning.
– Jag drivs av viljan till förståelse, säger Soran Ismail. För mig och för andra. Det finns ingen ren ondska eller ren godhet. Jag vill inte visa att någon är dum i huvudet. Det vinner man inget på. Jag måste lyssna för att de ska lyssna.