Bildextra: Botan fylldes av förväntansfulla fans
Det är ju på sitt sätt fantastiskt att drygt nio tusen samlas för att se och höra en trio som spelat ihop under 50 år. Och som bortsett från en kort period med syntpålägg under 80-talet inte förändrats alls sedan starten. Men så har ju ZZ Top haft gott om tid att samla ihop sin publik. Bandet firar halvsekel i år och möjligen trodde de att flaggorna i staden var för deras skull. Det är imponerande med människor som verkligen lever upp till den statliga linjen att jobba vidare efter den traditionella pensionsåldern. I den lugna publiken fanns en del lookalikes, och det var roligt att se att så många åldrar samsades.
Efter att förbandet Goodbye June gjort sitt äntrade Texas svar på Skäggmanslaget scenen. Mycket orakade gitarristen Billy Gibbons och basisten Dusty Hill tillsammans med nästan slätrakade trummisen Frank Beard (bara mustasch) startade med ”Got me under pressure” och publikhavet gungade igång.
Man kan väl säga att det var ett genidrag av medlemmarna i ZZ Top att skaffa sig ett så tydligt varumärke redan från början: fula hattar och långa skägg, kompletterade med solglasögon och att den enda utan skägg heter det i efternamn, Beard. Deras roliga videos i MTV:s barndom på 80-talet med tafatta killar, skärpta kvinnor och en häftig bil gjorde sitt. De fick en stor publik långt över vad deras i grunden simpla boogierock kunde ha förväntats få till.
ZZ Top är fortfarande trogna sin boogierock och det är ungefär samma tempo och arrangemang genomgående. Jag såg dem i början av 80-talet när de hade förinspelade syntslingor i bakgrunden och det var det skönt att slippa. Och det är inget snack om att dessa 70-åriga musiker (Frank Beard fyller på tisdag för resten) vet hur man får det att gunga. ”Ready to party” frågade Billy Gibbons vid starten och det verkade publiken absolut vara.
Sedan var det en annan sak att det hela blev ganska jämntjockt. Det var som sagt inga större variationer i musiken och ”scenshowen” gick mest ut på att Gibbons bytte gitarrer då och då. En såg ut som ett fluffigt gosedjur och en annan hade texten ”ÖL” på baksidan som han visade upp under publikens jubel. Lite väl lättköpt kan tänkas. Hill spelade synt på en låt också.
Aningen tradigt i längden även om de slungade in lite 80-talshits då och då som ”Gimme all your lovin’”,”Legs”, ”La Grange” och ”Sharp dressed man”. Den sista lite ironiskt framförd av två män i fåniga plyschhattar och solglasögon. Gamla folklåten ”Sixteen tons” dök upp lite oväntat.
Konserten blir inte så lång, även om även en kort med ZZ Top kan kännas lite utdragen. Efter en timme kastade de in hattarna och gick på extranumren direkt, bland annat en rungande version av ”Tush”.
Och folk började droppa av. De som gick missade dock en oväntad version av "Jailhouse rock”. Men eftersom det enligt polisen jag pratade med hade varit en ovanligt lugn kväll behövdes den kanske inte.
Förbandet Goodbye June var ingen större upplevelse men hade varit värda ett bättre öde än att bara ses som pausmusik innan huvudakten. Speciellt sångaren Landon Milbourn imponerade och de tre kusinerna hade förstärkt med ytterligare två musiker på denna turné.
En eloge till Brink & Berger för ett väl genomfört arrangemang. Och till vädrets makter som gav oss en så fantastisk dag och inte minst kväll.