Så bra är "Det sjunde inseglet"

Hugo Hansén och Fredrik Benke Rydman har förvandlat Ingmar Bergmans ”Det sjunde inseglet” till en räcka dansanta bilder. John Sjögren ser en snygg, svulstig men ganska tom föreställning på Uppsala stadsteater.

17 november 2018 20:44

En av de bakomliggande orsakerna till att Ingmar Bergman gjorde sin ikoniska film ”Det sjunde inseglet”, baserad på sin egen pjäs ”Trämålning”, lär ha varit att bearbeta och kanske rent av bota den egna dödsångesten. Och, enligt egen utsago, lär det ha fungerat! På kuppen blev Bergman världsberömd. Bilden av Bengt Ekerots Döden och Max von Sydows riddare spelandes schack på stranden vid Hovs hallar i Skåne var som uppstigen ur det kollektivt omedvetna. En bild som fångade en hel världs fantasi.

När regissören Hugo Hansén och koreografen Fredrik Benke Rydman nu tolkar ”Det sjunde inseglet” på Uppsala stadsteater har de tagit vara på just bildmakaren Bergman snarare än berättaren Bergman. Uppsättningen är en räcka suggestiva och uttrycksfulla bilder som dansas fram av en månghövdad ensemble och en stor samling statister/dansare.

Originalets medeltida inramning har förvandlats till något som liknar en snar dystopisk framtid. Den apokalyptiska stämningen är dock densamma. Den svartklädde liemannen, i Bergmans film en ganska talför man, har blivit en nästintill stum kvinna, helt klädd i vitt, skrämmande framdansad av Charlotta Öfverholm. I övrigt är grundberättelsen intakt från filmen. Riddaren Antonius, sammanbitet gestaltad av Magnus Krepper, är på hemfärd genom ett pestsmittat landskap, här i Julia Przedmojskas snygga scenrum. I det uppskov han lyckats få från Döden ska han försöka utföra en enda meningsfull handling.

En av de saker som gjorde Bergmans film till en sådan världssuccé var förmodligen den eleganta balans som filmen igenom upprätthålls mellan högstämt allvar och det rent löjligt komiska. Den som föreställer sig Bergman som en dysterkvist har inte sett mycket Bergman. Ett problem med Rydmans och Hanséns dansanta föreställning är att tyngdpunkten hamnar alltför starkt på det tungt allvarliga, för att inte säga svårt pretentiösa. Svulstigt är stundtals bara förnamnet, som i den inledande scenen med musik från en av de mest dramatiska sekvenserna ur Verdis Requiem.

Det hindrar dock inte att många av föreställningens bilder är både välkomponerade och oavlåtligt spännande att se på. Men den genomarbetade formen känns ofta för svagt förankrad i innehållet, i texten, som snarare döljs än tydliggörs av formen. Det är kort sagt väldigt snyggt, men ganska tomt. Rydmans och Hanséns dödsdans är med andra ord sevärt ögongodis. Men det är knappast en föreställning med förmåga att bota någons dödsångest.

Teater och dans

Det sjunde inseglet

Uppsala stadsteater

Regi och koreografi: Hugo Hansén och Fredrik "Benke" Rydman

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!