Det sägs att pornografin har en stor del i teknologins enorma framsteg de senaste 100-150 åren. Denna faktoid refereras också till i den amerikanska dramatikern Jennifer Haleys pjäs ”The Nether”, som utspelar sig i en snar framtid där vanliga träd verkar vara utrotade och drygt 80 % av befolkningen studerar, arbetar och spenderar sin fritid på just the Nether – det som vi idag kallar för internet. Hur detta exakt går till, om det är via implantat eller med hjälp av virtual reality-hjälmar, får vi inte förklarat för oss, men vi förstår ganska omgående att den digitala verkligheten är minst lika verklig som den analoga, där teknologin bjuder på dofter, smaker och andra sinnesförnimmelser som är så pass verklighetstrogna att människor väljer att ladda upp sina medvetanden helt och hållet i the Nether och bli så kallade ”permanenta skuggfigurer”. Det finns en annan skuggsida med the Nether, nämligen en upplevelseindustri som ger människor möjlighet att leva ut sina sexuella och sadistiska begär där inte ens barn är fredade.

Pjäsen tar sin början i ett förhörsrum där kriminalinspektör Morris (Nina Zanjani) frågar ut en viss herr Sims (Reine Brynolfsson) om hans virtuella nöjescentrum Gömstället där oegentligheter verkar ha ägt rum. Också på förhör är den snart pensionerade naturkunskapsläraren Doyle (Magnus Ehrner), en regelbunden besökare av Gömstället. Vi möter också Woodnut (Christoffer Svensson), som på uppdrag av den undersökande myndigheten infiltrerat Gömstället, och den tioåriga flickan Iris (Sigrid Johnson), som är en del av den stab som ingår i de tjänster som Gömstället erbjuder. Växlingarna mellan förhörsscenerna och tillbakablickarna till Gömstället sker raskt, inte olikt vad vi är vana vid från TV-formatets kriminaldramer. Med snillrikt utformade projektioner på fondens vävkulisser skiftar den virtuella verklighetens olika miljöer från en magnifik herrgård till ett flickrum eller en lummig trädgård.

Jennifer Haleys pjäs, som hade urpremiär 2013, ligger rätt i tiden när frågeställningar om integritet, moral och yttrandefrihet på nätet och vilka konsekvenser i den fysiska köttvärlden våra digitala beteenden får. Inte minst blir jag påmind om den debatt som rördes upp för några år sen när en översättare av manga dömdes – och sen friades – för barnporrsinnehav över ett par tecknade bilder av vad som syntes vara prepurbertala flickor med alvöron i sexuellt utmanande poser. Så, är det ett tankebrott med fiktiva gestaltningar av sexuella övergrepp mot barn? Och är det likaledes en kriminell handling att rollspela sexuella övergrepp mot barn när det som i pjäsen är samtyckande vuxna som styr de digitala figurerna, eller avatarerna?

Haleys pjäs väcker dessa frågor, men det blir i teaterkontext ganska långsökt att gå hela vägen till virtual reality och internet när teaterscenen i sig är ett virtuellt rum där sadism och sexuella avvikelser kan – och har genom tiderna – gestaltats. Att Lena Endre, som regisserat, valde att ge rollen som flickan Iris till ett barn och inte till en vuxen som spelade barn ger en möjlig ansats till  att väcka diskussion om gestaltningar, men det tycks för mig som att tillfället gicks förbi. Att med science fiction försöka ligga rätt i tiden är en vansklig uppgift, speciellt när science fiction-författare som William Gibson närmade sig den frågeställningar kring digitala världar redan för 30 år sen. För min del blev "The Nether" riktigt intressant när rollfigurerna uppenbarade sig utan sina avatarer, som sig själva, men då tog pjäsen slut.