Ofärdigt om den stackars rika flickan

Monologen Lady Huttons älskare ger, trots en god skådespelarinsats, ett splittrat intryck, skriver Tim Andersson.

6 oktober 2012 14:47

Barbara Hutton blev en av världens rikaste kvinnor när hon, som dotterdotter till grundaren av en stor varuhuskedja, ärvde sjuhundra miljoner dollar. 1979 hade hon bränt allting utom tre och ett halvt tusen. I slutet av sitt liv var hon isolerad, psykiskt sjuk, ensam med spriten och tabletterna på Beverly Wilshire Hotel i Beverly Hills.
Det är en av dessa sista, miserabla nätter som Sunil Munshi mediterar över i den monolog som han av någon mystisk anledning gett den D. H. Lawrence-klingande titeln Lady Huttons älskare. Några älskare har lady Hutton inte i sin ”gyllene bur”.

Hon är ensam, så ensam. Hela pjäsen är en enda väntan på Godot själv: maken Raymond. Medan hon sitter i sin bur så är han, åtminstone i hennes föreställningsvärld, på klubbar med yngre kvinnor. Tanken på det terroriserar henne.
Själv har hon förlorat allt. Inte bara pengarna, makten och härligheten. Också skönheten, sin sexuella attraktionskraft. Och vännerna. De försvann tillsammans med allt det andra. När hon sväljer en klump tabletter och får ångest inför tanken på att dö i ensamhet så kommer hon inte på en enda person att ringa. Det får bli portieren.

 Huttons livsförlopp bildar en moralitet av stora mått. Hon blev omtalad som ”poor little rich girl”, och visst personifierar hon den gamla folkhemsläran om berömmelsens baksida och rikedomens olycka. Hennes liv är redan innan det dramatiserats en nött berättelse.
Så vad gör Sunil Mushi av den? Allt och ingenting. Han kör delvis vidare på det trötta moralitetsspåret. I en övertydlig passage får Hutton till exempel berätta om sin far och hans sista ynkliga år i blöja. Sina dyra tavlor fick han inte ha uppsatt på väggarna, de kunde förvirra honom. Och de persiska mattorna fick han göra sig av med, de kunde han snubbla på.

 Den existentiella krisen över åldrandet och förlusten bränner till först när den förankras i kroppen. Gestaltningen av sorgen över den förlorade fysiska närheten till en annan människa berör. I ett av de finaste ögonblicken i monologen berättar Hutton om hur hon en dag blottade sig för en fönsterputsare som hängde utanför hotellfönstret.

 Hon blundade och tryckte ansikten mot rutan. När hon öppnade ögonen igen så var han borta. Det enda som fanns kvar var en inristning i rutan: ”Rika slyna.”Det är också insikten om kroppens förfall som väcker den inre konflikt som väl utgör pjäsens huvudsakliga behållning, men som tyvärr aldrig fördjupas tillräckligt: den mellan uppror mot och resignation inför den ojämlika könsrollsfördelningen. Varför ska hon lägga sig under kniven i hopp om att utplåna några årsringar kring halsen, när mäns fetma är lika med pondus?

 Tytte Johnson gör det bra i rollen som Barbara Hutton. Hon har den sceniska tyngd som krävs för att ge den här tragedin ett levande, bitskt svartkomiskt uttryck. Hon kan dock inte göra någonting åt det splittrade, ofärdigtänkta och lite ytliga intryck som blir resultatet av Lady Huttons älskare.

TEATER

Lady Huttons älskare
Av, regi, scenografi, kostym: Sunil Munshi. I rollen: Tytte Johnson. Uppsala stadsteater, Salongen

 

 

 

 

 

 

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Tim Andersson