Köerna ringlade långa utanför Svandammshallarna på lördagskvällen när starten för Thåströms spelning närmade sig. Artisten som ständigt förnyar sig, sällan blickar bakåt och alltid går sin egen väg musikaliskt drar jättepublik vart han än spelar. Till och med vädrets makter tycktes vilja vara med och skapa stämning denna kväll. Rå novemberkyla, mörker och en tilltagande dimma gav en passande inramning till spelningen.
Inne på Svandammshallarna låg scenröken tätt när Thåström och hans musiker gjorde entré i blåviolett belysning. Den ödesmättade ”Bluesen i Malmö” från senaste albumet ”Centralmassivet” var först ut och tunga gitarrslingor, ambienta syntar och slagverk byggde upp en intensitet som varade spelningen ut.
Thåströms scenkarisma var odiskutabel från start, vare sig han greppade mikrofonen med båda händerna som om han tillbad den, gick runt scenen som en osalig ande eller sjöng stillastående med slutna ögon. Han var helt i sin egen värld, synbart oberörd av såväl publikjubel som filmande mobiler.
Han sa inte många ord mellan låtarna, utan nöjde sig med några enstaka ”Tack”. Musiken och texterna fick tala för sig själva och det gav också spelningen mer nerv. Genom all rök och den dova scenbelysningen framstod de fem musikerna omkring honom som mystiska skuggfigurer. Thåströms unika inlevelse när han framförde de ofta gåtfulla texterna förstärkte den karga och nästan kusliga stämningen. Det var som att spelningen i själva verket ägde rum i en övergiven fabrik på någon mörk bakgata. Svandammshallarna kändes mer som en övergiven fabrik på en mörk bakgata än den före detta tennishall det är.
Konsekvent genom alla år har Thåström föredragit att framföra sina nyare låtar. Så även denna kväll. Låtlistan dominerades av material från de tre senaste albumen, skivor som kan ses som sammanhängande delar i en trilogi präglad av just det tungt ödesmättade och industriella. Här finns inget insmickrande eller särskilt lättillgängligt och det är därför extra befriande att denna musik har hittat så många lyssnare bland både skivköpare och konsertbesökare. Till och med när han tog på sig en akustisk gitarr och framförde Ebba Grön-klassikern ”Die Mauer” kändes det mer som en logisk del av det han gör nuförtiden än som något utslag av publikfriande nostalgi.
Inte alla artister som har varit aktiva i 40 år kan hävda att det är det nyaste materialet som också är det starkaste, men Thåström är en av dem. Med sin Uppsalaspelning befäste han ännu en gång vilket unikum han är i svenskt musikliv.