Att fånga och behålla 4-6-åringars uppmärksamhet är inte det lättaste – fråga valfri förskolepedagog. När ”Mitt inuti” sätts upp så är det just för denna målgrupp. Föreställningen handlar om upptäckten av att det faktiskt inte är någon annan som kan höra vad man själv tänker, och att man inte måste berätta allt man tänker på. Att man får ha sina tankar för sig själv, att de får vara hemliga.

Hur skapar man intresse för detta – trots allt, ganska abstrakta ämne – hos en ung barnpublik? Ja, kanske gör man som koreografen Destiny af Kleen och musikern och skådespelaren Hanna Björck. Redan innan dörrarna till salen öppnats drar de blickarna till sig: ”Jag har ett jättestort hår, och en jättestor mun”, upplyser Destiny i det att hon välkomnar publiken. Hanna visar i sin tur upp sin cello och demonstrerar dess mörkaste och ljusaste ton.

De berättar att barnen ska få följa med in i deras tankevärld, och initierar den rytmiskt sångvänliga ramsan ”Tänka tankar”, till vilken barnen får gå in i salen. Hanna lägger sig omedelbart på rygg i den färggranna scenografin. ”Vakna!” ropar barnen. Det är tydligt att gränsen mellan scen och publik är närmast obefintlig. Destiny äntrar scenen med ett skutt över den ryggliggande gestalten. Hennes inspelade röst tillhandahåller de tankar hon tänker – hon pratar utan att prata. När Hanna vaknar till ”tänker” Destiny att hon ser snäll ut, och vill lära känna henne. När Hanna presenterar sig blir hon rädd – ”hörde hon att jag tänkte fråga vad hon hette?”.

Resten av föreställningen bevisar dock att detta inte är möjligt – inte ens om man lyssnar riktigt noga i någons armhåla eller mun (ett effektivt skrattframkallande grepp). De välkoreograferade dansnumren till Gustav Uddgårds rytmiska musik fungerar medryckande – barnen gungar med bänkarna.

När föreställningen lider mot sitt slut hör vi de inspelade röster som fångats upp innan föreställningen, där några av barnen fått berätta vad de tänker på (”en vithaj”, ”en vattenrutschkana”, ”att gå på Gröna Lund”). När dessa röster börjar spelas upp ser sig barnen omkring – som för att identifiera tankens rättmätiga ägare. Tankarna gestaltas kroppsligt av Destiny, som blir till en dykande vithaj (cellons temamusik är given), eller glatt glider utför den imaginära rutschbanan.

Att Destiny och Hanna har en fin dialog med den unga publiken blir tydligt när de avslutar med tankeramsan – barnen kan den vid det här laget. Närmast kollektivt reser de sig och marscherar engagerat ut till samma sång som inledde föreställningen.