Har man någon gång sett Krunegård spela tidigare känner man till att det brukar vara fartfylld stämning och näst intill konstant allsång från en svettig publik. Turnépremiären på Reginateatern var dock en tydlig kontrast mot det vanliga konceptet, då publiken var placerad på sittplatser och en akustisk och avskalad föreställning var det som erbjöds på scenen.
På det hela var det en mycket mer avslappnad tillställning än vad jag är van vid. Markus hade endast sällskap av sina gitarrer och en bandmedlem vid pianot. Till och från ackompanjerades låtarna av drömska dragspelsmelodier istället. Många av låtarna fick ett helt annorlunda sound än på albumen och de ofta välskrivna textraderna fick ta ett extra steg framåt och blev tydligare då de inte överröstades av ett fullskaligt band. Även mellansnacket blev en aning mer personligt och varmt mellan framföranden, vilket skänkte större kontext till många av texterna. Markus påminde flera gånger om en lite nervös men charmig konferencier som lättsamt skämtar och ursäktar sig.
Ibland höll han inte ens i någon gitarr utan endast ljudet från hans starka sångröst och pianot fyllde salongen. Låtar som ”Everybody Hurts” eller ”Hela livet var ett disco” fick så klart inte samma poprockiga tyngd som i vanliga fall, men det blev ändå starkt fast på en annan nivå.
För en som sett honom många gånger tidigare var det en frisk fläkt med det lugnare tempot och de nya tappningarna. Det märks dock att det är ett nytt grepp som testas då inte alla pusselbitar riktigt ligger som de ska ännu. Gitarrerna var inte alltid stämda som de skulle (vilket Markus påpekar själv flera gånger), volymen på sången var lite väl hög på sina ställen och alla låtar fungerade inte lika bra i de akustiska tappningarna.
Låtar som ”Helli”, ”Prinsessan av Peking” och ”L.A. L.A.” fungerar likväl fantastiskt bra i de mildare versionerna och texterna blir som sagt ett snäpp starkare när rösten får fylla rummet lite mer än vanligt. Mitt i allt fick vi även höra en outgiven låt med tydliga influenser från The Smiths och frontmannen Morrisey som fick publiken att lyssna extra noga. Självklart var även ett av avslutningsnumret den fina balladen ”Uppsala”. Endast vid slutnumret ”Korallreven & Vintergatan” ställer sig publiken upp och applåderar i takt. Några fåtal vågade även sjunga med i den trallvänliga refrängen om mänsklig värme.
Att se Markus Krunegård på det här sättet var en helt annan upplevelse än de ordinära konserterna. Stämningen var genomgående bra men kanske en aning nyanslöst.