– Nu ska vi berätta en spökhistoria!
Det säger de båda vitklädda skådespelarna Siv Eriksson och Rune Jakobsson och tittar ut över publiken lite lagom spöklikt.
Barnen på premiären på Den lilla teatern av Teater Dacapos "Lilla spöket Laban" sitter som tända ljus. De fnissar triumferande, för ingen är ju rädd, trots en liten inledande sång om hur "blodet droppar". Sången slutar med att om man är rädd så hjälper det att hålla någon annan i handen.
Inger och Lasse Sandbergs bilderbokssagor om ett litet spöke och hans mamma och pappa i källaren på slottet Gomorronsol är klassiker vid det här laget. Första boken av flera kom 1963, då författarparets son var liten och spökrädd. Under senare år har man kunnat se sagorna animerade på bio och i tv också. Men frågan är om de inte gör sig bäst så här, lekfullt gestaltade av erfarna skådespelare som tar barnen och berättelsen på allvar. Vem har inte varit mörkrädd någon gång och kan inte de flesta av oss ha känt krav från föräldrarna vad man ska ägna sig åt?
Pappa slottsspöke tycker det är skönt när en liten spökbebis, Laban, anländer till familjen. Äntligen kan han få avlösning på ett jobb han har haft i 300 år. Men Laban är mörkrädd och har inte alls fallenhet för att skrämmas. Han leker hellre med lillprins Bus.
Böckernas raka och enkla språk är fint översatt till sceniska uttryck. När skådespelarna byter roll på scenen inleder de med att säga: "nu leker jag att jag är Laban", eller vilken roll de nu ska vara. Rollbytena blir glasklara, inte minst för de yngsta.
Då och då sjunger de en liten stump. Bara en gång har de komp, då Siv Eriksson spelar skiffleaktigt på en tvättbräda och sjunger om hur kul Laban tycker det är att hjälpa mamma.
Dekoren påminner om böckernas bilder. Slottet Gomorronsol ståtar i fonden, gjord i schablonteknik. Medan kostymeringarna inte alls är som böckernas streckgubbeteckningar och spökutstyrslarna är genomskinliga, så skådespelarna syns väl.
Men mot slutet blir det ett par varv lek mellan Laban och lillprins Bus för mycket. Lite kan strykas, dock inte scenen när de jagar varann, något som alltid verkar gå hem hos en mycket ung teaterpublik.
Det är en opretentiös och rar föreställning som barnen har lätt att ta till sig - även om den kanske inte når upp till Teater Dacapos tidigare barnteaterhöjdare som till exempel "Mina och Kåge". Men en fin stund är det att dela för liten och stor.
Föreställningen ges som gästspel på Gottsunda dans och teater 16 – 19 oktober och som gästspel på Den lilla teatern 23 – 26 oktober.