Under hösten spelade Tommy Körberg sin föreställning ”Lola” på Skandiascenen i Stockholm för över tiotusen besökare. Ungefär en tiondel - alltså nästan fullsatt - så många kom till Konserthuset i Uppsala för att se den. Föreställningen regisserades av Sunil Munshi, och nya sångtexter till klassiska verk har arbetats fram av bland annat Björn Ulvaeus och Tomas Andersson Wij.

Vi möter den åldrade divan Lola, dragshowartist och tillika transvestit just efter att hen har avtackats efter sin sista föreställning. Nu väntar bara resan hem till ensamheten där till och med hanhunden Ulla just har dött för att se favoritavsnittet av ”Lilla huset på prärien”. Men det finns ju så mycket att minnas och berätta, så varför skynda på det hela när det nu ändå sitter en publik där, även om hans första replik är ”Gå hem med er!”.

Tommy Körberg spelar ut mot publiken, i vissa ögonblick kan det bli som stå-upp då han kommenterar och pratar med den direkt. Han fullkomligen äger scenen och verkar stortrivas med att få spela ut ordentligt. Och det är inga små gester som rollfiguren Lola byggt sin karriär på.

Lola – som föddes som Bert – berättar om sin barndom och uppväxt i en dysfunktionell familj och med en oförstående omgivning. Driften att bära kvinnokläder leder in i en karriär som dragshowartist, inte alltid så glamorös och man mer än anar ensamheten bakom. Det hela bjuder på mycket humor och ackompanjerad av divans diet av lugnande piller och whisky svävar det ut alltmer.

Körberg växlar mellan varmt, innerligt berättande och sång i ett tiotal låtar signerade bland annat Charlie Chaplin, Billy Joel, Leonard Cohen, Jules Sylvain och Hasse & Tage. Han lyckas göra låtarna till sina (och Lolas) egna och Han har ju ett stort register som sångare som han visat under sin egen långa karriär.

Frackklädda pianisten Carl Flemsten kompletterar fint i sin nedtonade, snudd på svartvita, roll som ackompanjatör på piano. Filmkänslan förstärks av att han aldrig säger något, hans svar projiceras bara av Lola. Kanske är han bara där i hens fantasi.

Hela föreställningen, där också Camilla Thulins scenkläder gör mycket till, mynnar ut i att låta människor få vara det de är utan att trakasseras och att Livet ändå har sina poänger. En av dem är absolut att se denna föreställning.