Att musik kan fungera en enande kraft är ingen nyhet för den som någon gång sjungit i en kör eller spelat i en orkester. Men det är en sanning som bär hela vägen genom denna nyskrivna musikal, baserad på en av svensk films största publiksuccéer.

Kay Pollacks filmberättelse sågs av 1,4 miljoner svenskar och Oscarsnominerades. Den delade också den svenska filmkritikerkåren. Några kallade den pekoral, medan andra, som jag, tyckte om filmen för dess värme och gemenskap i musiken. Har dessutom en böjelse för berättelser om mobbade som reser sig, inte för att hämnas utan för att försonas. Och detta är just en sådan berättelse.

Kay och Carin Pollak har skrivit nytt manus för denna musikalversion och vissa eftergifter har behövt göras för översättningen till scenen. Något hade ärligen kunnat kortas, föreställningen är mer än tre timmar. Men den rymmer ett fantastiskt ensemblespel.

Artikelbild

Den handlar om en världsberömd dirigent, Daniel, som får veta att han är döende i en hjärtsjukdom och återvänder till sin barndomsby i Norrland. Just den som han och hans mamma lämnade eftersom han var så mobbad som barn.

Philip Jalmelid i huvudrollen har en vacker röst, färgad mest av värme men också av rollfigurens sorg. Hans känslomässiga valhänthet gör honom i stort sett stum när det kommer till talade repliker, vilket gör det än mer emotionellt explosivt när han väl sjunger.

Tuva Børgedotter Larsen är en daggfrisk uppenbarelse i rollen som Lena, en moder Maria med tillfällig placering som Ica-handlarbiträde i denna lilla by.

Malena Ernman är mycket trovärdig som den misshandlade Gabriella - en roll väldigt långt från glamourösa operaroller. Hon sjunger den enda sång som är kvar från filmen och hon gör "Gabriellas sång" till sin i en lågmäld, rörande tolkning. I "En sång till livet" gör hon och kören en kul parafras till Eratos näthit "Call your girlfriend" med avancerat plastburkstrummande och stämsång.

Artikelbild

Fredrik Kempes nyskrivna musik fungerar väl med vad texten vill berätta och rymmer både dansbandsmusik och svulstiga ballader. Det hela är inramat i en scenografi med furuplank till vansinne.

Det är ändå "Gabriellas sång" som sitter kvar i sinnet när vi går hem i höstkvällen, efter en flera minuter lång stående ovation från en berörd publik.