Är det bara jag som är svältfödd på levande scenkonst i dessa coronatider eller är det faktiskt så att skådespelarna i "Det händer inte här" spelar för livet? Ensemblen ger en rasande intensiv gestaltning från första stund ända till applådtack nästan tre timmar senare. Vi är blott femtio i en salong som ska rymma det tredubbla. Men för publiken saknas inget, utom möjligen fysisk närhet till bänkgrannen.
Själva berättelsen bygger på en verklig kidnappningshistoria bland några studenter i Uppsala i början av 2000-talet. "True crime" är det nya svarta inom populärkulturen, varje podd, radiokanal och strömningstjänst erbjuder berättelser om verkliga brott. Denna, kallad Uppsalakidnappningen, har filmatiserats tidigare, om än mindre lyckat. Behövs ännu en version på teatern?
Populärkulturen är ständigt närvarande på scenen. Just den som förmodligen format pjäsens unga brottslingar. Deras plan rymmer en förgiftad paj, gaffatejp och en rullstol, ett utkylt hus i Norrland, engelska med vitrysk (?) brytning och några till taffliga idéer. Som hämtat ur ett filmmanus av bröderna Cohen.
Skådespelarna är på den kala scenen hela tiden. De kliver inte bara i och ur roller utan också i och ur fiktionen. Ibland berättar de om sig tredje person, någon gång sker en rekonstruktion av händelser tillsammans med polis och det händer att två scener på olika platser spelas samtidigt. Det är filmiska grepp som faktiskt funkar riktigt bra här.
Den maktsugna och spelmissbrukande gängledaren gestaltas nervigt av David Fukamachi Regnfors. Hans tennissockor i mockaloafers antyder att något skevar i honom. Det är en gåta att chica flickvännen, energifyllt spelad av Moa Silén, attraheras av honom. Hon är själv en manipulativ person som nästlar sig in hos det blivande offret.
Lucas Krügers troskyldiga medhjälpare med Forrest Gump-knäppt skjorta är den enda, förutom offret, som väcker viss sympati. Som när han plötsligt brister ut i en kraftfull ballad mot slutet. Ett exempel av flera på distanserande kliv utanför berättelsen.
Föreställningen tillför faktiskt ett djup till verklighetens taffliga och grymma kidnappningshistoria, Alla de vittnen som såg på utan att se får sig en känga. Smart scenkonst som synliggör är väl vad vi alla behöver få.
En annan diskussion rör etiken runt att gestalta ett brott utfört av nu levande personer på scenen. Men den ryms inte här.