Teater
Den ryska, aggressiva invasionen i Ukraina är väl det som upptar de flestas tankar just nu. Kanske är det därför som flera repliker i pjäsen "Kära Jelena" ljuder som en analys av det rådande krigsläget. Teaterscenen blir till en spegling av världen som den ser ut i ögonblicket, en allegori gestaltad av en brännhett angelägen ensemble.
Det är som att Ljudmila Razumovskajas pjäs skulle ha formulerats i dagarna och ändå skrevs den 1980, då Sovjetunionen började falla sönder. Marknadsekonomiska värderingar från väst stöttes mot den ryska revolutionens urholkade ideal. Pjäsen totalförbjöds i upphovslandet, men spelades i Europa. Nu finns alltså bäring på pjästexten igen, där en äldre generations värderingar ställs mot den ungas i kammarspelets koncentrerade form.
Föreställningen har regisserats av Jonas Österberg Nilsson, som senast satte upp en annat kammarspelsliknande pjäs, "De förlorade hjältarnas land - om Andréexpeditionen". Där var tre män på väg mot sin önskade ära i ett oändligt snövitt landskap.
Här är scenbilden lärarinnan Jelena Sergejevnas hem. Det är en trären, skelettliknande konstruktion i plywood och pinnar. Viss transparens och bräcklighet råder inom väggarna, medan dörren till köket och dörren ut är kompakta och svårforcerade hinder, som en symbolisk bild av dagens Ryssland.
Läraren Jelena, spelad av Linda Kulle i snusbrunt och med en slarvig hårtofs, firar sin födelsedag i ensamhet. Hon överraskas av fyra elever som vill uppvakta henne. Men efter hand förstår vi att de är ute efter hennes nyckel till skåpet med matteskrivningarna. De vill fixa till sina svar för att få bättre betyg och en bättre framtid.
Jelena håller på sin generations moral, med omutbar hederlighet och medmänsklighet som motto – åtminstone vad hon säger.
Hennes studenter däremot tar till vilka medel som helst för att nå egna vinningar. Ester Uddéns bloggdrottningliknande unga kvinna vill helst blir rikt gift. Hennes pojkvän, gestaltad av Bashkim Neziraj, vill läsa litteraturhistoria men tycks ha fastnat i Dostojevskijs roman "Brott och straff" och sin egen vekhet inför ondska. Medan Simon Rodriguez rollfigurs framtida öde anas i hans destruktiva hållning till sprit. De drivs alla på av David Rangborgs intelligenta, manipulerande och ytterst obehagliga ledartyp.
Situationen eskalerar till isande våldsamheter under den mardrömsnatt som pjäsen utspelas. Det är ofta rätt skrikigt på scenen, men det är motiverat. Alla där är desperata i en värld som bokstavligen är på väg att rämna.
Långt före dess börjar rysningar leta sig ned längs med min ryggrad. Replikerna och de ställningstaganden som pjäsens karaktärer gör känns inpå huden. De är både välbekanta och djupt obehagliga.
På scenen samverkar psykologisk realism med politisk teater och manar till eftertanke. Men det blir aldrig till plakatteater, föreställningen väcker snarare frågor än levererar svar. Hur legitimerar man ett övergrepp? Vad finns för strategier att sätta emot? Och när det nu blir så tydligt att människan är mänsklighetens värsta fiende, vilka sätt finns för att säkra framtiden? Våra väntande hot är ju inte bara smutsiga krig.
Handlingen är rafflande som en thriller, men ganska ofta är det jobbigt att se den. Hur denna ödesmättade kamp mellan olika sätt att hantera livet slutar ska inte avslöjas, men föreställningens ensemble imponerar stort.