Alla är inte lika nöjda. I en debattartikel i DN (5/4) varnade tidigare näringsministern (S) Björn Rosengren för SVT:s stärkta position, ifall Telia lägger TV4 bakom betalvägg. Ett skäl till oro, menar han, är att SVT inte haft tillräckligt kritisk distans till regering och myndigheter under coronakrisen. Rosengren hade själv initierat en undersökning, som visade att SVT i högre utsträckning (59 procent) lutat sig mot etablissemanget, medan en majoritet av TV4:s kommentarer (55 procent) kom från fristående aktörer.
Skillnaden är inte jättestor och undersökningen begränsad. Men förstås är det inte fel att SVT, finansierat med allmänna medel, utsätts för både konkurrens och kritisk granskning.
I kris blir det extra tydligt att vi behöver en självständig public service med goda resurser som rapporterar från hela landet. Just nu behövs professionell hjälp med att förstå vad som händer. Men det förpliktigar också. Här finns inslag som går att ifrågasätta. Det gällde nyhetsreportaget från ett italienskt sjukhus, där SVT filmade sövda covid-19-patienter i respirator och en man som tog sitt sista andetag. Som tittare undrade jag om de sjuka verkligen kunde vara tillfrågade om att delta. Morgonstudions plumpa lek att utse veckans ”vinnare” och ”förlorare” på corona gav också dålig smak i munnen. Aktuellts Anders Holmberg gick lite för långt när han i en utfrågning antydde att statsepidemiolog Anders Tegnell personligen satte människors liv på spel. Och när SVT:s ”Mötet” lät en erfaren överläkare och professor debattera mot en känslostyrd, panikslagen influerare legitimerades ren pseudovetenskap.
Björn Rosengrens kritik kan kanske sporra dem som på riktigt tror att SVT styrs av regeringen. Människor som inte alls tycks förstå det här med fria, oberoende medier. Men om SVT verkligen vore statsstyrt på samma sätt som rysk, polsk, ungersk och turkisk television skulle vi inte ha en aning om vad som var sant, halvsant eller lögn för att ställa de styrande i bra dager. Det skulle inte vara möjligt för en samhällsdebattör att beställa kritiskt granskande undersökningar av kanalernas kommentarer. Ingen tittare skulle över huvud taget ha rätt att kritisera innehåll och kräva genmäle, granskning eller rättelse. De enda som skulle få lägga sig i och påverka vore politiker. Exakt de som ska hålla tassarna helt borta från medier. I alla fall i en demokrati.
Sverigedemokraternas kulturpolitiske talesperson Aron Emilsson ville i vintras kalla chefer på SVT till riksdagen för räfst och rättarting. Den svepande förklaringen var att vissa tv-program ”kritiserats av många” i sociala medier. Tankefiguren bakom tilltaget var att politiker har rätt att lägga sig i medie- och kulturverksamhet – därför att politikerna har det ”största ansvaret”. Det blev tydligt att SD vill förverkliga det som partiet länge hotat med: att ”ta itu” med medierna i Sverige. Ungefär som diktaturen Kina gång på gång försöker, via sin ambassadör.
Men politikers ansvar är att värna grundlagens friheter, vilka garanterar att de själva inte kan styra svenska nyhetsmedier. Alltså inte heller SVT och Sveriges Radio, om det fortfarande finns någon som tror det.
Public service har stärkt sin position under coronakrisen. Förhoppningsvis kan det att dämpa den kritikerkör som på senare tid kraftigt velat urholka dess resurser och uppdrag.