"Men vem ska trösta Knyttet med att säga som det är? Stig in och säg godafton så de ser att du är här."
Det är viktigt att presentera sig. Hur ska någon eller alla annars ha en chans att lägga märke till dig?
Ett sätt är lyfta en gammal debatt och göra den till sin egen.
Den senaste tidens givna exempel är Kulturhusets Behrang Miri. SvD:s Martin Jönsson var inne på det redan samma dag som nyheten prydde DN:s förstasida, och jag tror att han har rätt. Utrensningen av Tintinböckerna, den snabba pudeln och Miris kortkorta "timeout" är en lyckad pr-kupp i Kulturhuschefen Eric Sjöströms marknadsstrategi.
Sverige är precis lagom litet för att den här typen av utspel ska fungera optimalt.
Behrang Miri kommer att vara en självskriven gäst i alla debattsoffor som tangerar ämnet under den kommande tioårsperioden.
Förra årets mest lyckade motsvarighet var lanseringen av den i dagarna 1-årsfirande sajten Ajour. DN-krönikören och sociala medier-profilen Emanuel Karlsten, en av nyhetssajtens sex grundare, slog på stora trumman och fyrade av ett manifest för den medborgarjournalistik som han menade skulle göra den nya satsningen till något unikt. "Jag tror att alla är journalister", skrev Karlsten och det tog inte många dagar innan Mediasverige reagerade.
"Om alla är journalister är alla också busschaufförer. Sajter som Ajour driver på en utveckling där man måste skaffa sig en annan försörjning för att ha råd att köra buss på fritiden" konstaterade en orolig Jan Gradvall i Expressen.
"Om man menar att journalister ägnar sig åt näthat, okritisk källhantering, förtal, konspirationsteorier, ärekränkning, ensidighet och muttexter - lätt. Om man med journalist menar en skådis/modell/kock/whatever som har en blogg - absolut. Om man med journalist menar en poet (Marcus Birro) som tycker att det är klyftigt att vara partipolitisk när han leder ett pajasprogram förklätt till samhällsdebatt (Kvällsöppet i TV 4) - sure thing" fräste en rasande Fredrik Virtanen i Aftonbladet.
Tyckare i alla typer av medier hakade på och Alla är journalister-debatten varade oväntat länge, inte minst för att den egentligen mest handlar om ordvrängeri. Journalist är ingen skyddad titel, och därför är det dumt men inte felaktigt att kora valfri informationsförmedlare till en medlem av kåren. Relevantare är förstås att prata om professionalitet och peka på att det exploderande antalet presumtiva murvlar inte har fört med sig någon särskilt dramatisk ökning av bra journalistik.
Så sent som i augusti drogs den självklara slutsatsen ännu en gång av Carl Fridh Kleberg i SR:s Medieormen: "Det vore en stor lättnad om vi alla bara kunde kravla oss upp ur den semantiska gyttjan och i stället prata om det som faktiskt spelar roll: Demokrati kräver god journalistik oavsett vem som producerar den och god journalistik kräver i regel tid, pengar eller både och."
Journalister älskar att prata om journalistik i allmänhet och journalistikens usla villkor i synnerhet. Det gör oss till en engagerad kår av utmattande middagsgäster. Emanuel Karlsten visste förstås vad han gjorde, och ett år efter utspelet går det inte att säga annat än att det fungerade.
Men mer för Karlsten - som i dag är en självklar föreläsare på varje temadag som ägnas sociala medier, opinionsbildning och marknadsföring - än för det "drömlag" av bloggande kolleger som han startade sajten med.
Sajten Ajour känns inte lika väletablerad. Men med ett år i bagaget har man ändå hittat en inriktning som med en behaglig och luftig, men lite småtråkig, formgivning förhåller sig till det allmänna nyhetsflödet. Riktigt brännhett blir det sällan, och engagemanget är påtagligt mycket större då det handlar om hjärtefrågor som berör sociala medier. Det övergripande intrycket är mer en samlingsportal för ett gäng hyfsat pålästa bloggare än en nyhetsmaskin som hämtar styrka från en oändlig hord av hungriga medborgarjournalister.
Ungefär som väntat, med andra ord. Om den storvulna inledningsfanfaren syns någonstans så är det i kommentarsfälten, där Ajour faktiskt har hittat en aktiv publik som förmår föra både sansade och fördjupande samtal. Det är mer än de flesta sajter lyckas med. Kanske finns här faktiskt ett frö till en förändrad, mer nätbaserad journalistik. Fast det är tveksamt.
Att trevliga och pålästa läsare generellt sett tillför mer än sådana som bara ropar bajs är ju knappast en nyhet.