Den planerade trilogin inleddes med romanen "Tre systrar och en berättare", då hade andra världskriget just tagit slut och i en småstad i Österbotten gjorde ett gäng amatörer ett misslyckat försök att sätta upp Anton Tjechovs drama "Tre systrar". Staden nämns aldrig vid namn, men ska föreställa Lars Sunds gamla hemstad Jakobstad, en stad som han lämnade för mer än 40 år sedan.
– Jakobstad är en trevlig och bekväm småstad vid havet där mycket handlar om båtar och sommarstugor och som präglas av stora industrier, säger Lars Sund.
Uppföljaren "Där musiken började" tar vid där första delen slutar och berättar vidare om figurer som läsaren redan är bekant med, men först och främst handlar den om deras barn och den generation som Lars Sund själv tillhör. Huvudpersonen i den nya boken, den med tiden mycket berömde kompositören Alf Holm, är passande nog född samma år som Lars Sund, nämligen 1953.
– Vi är en generation som tog välfärdssamhället som någonting självklart och vi kunde göra sånt som generationerna innan oss inte kunnat göra, säger Lars Sund. Jag har en ambition men den här tänkta trilogin och det är att skildra det finska välfärdssamhällets framväxt utifrån några personer i en huvudsakligen svenskspråkig småstad i Finland.
"Där musiken började" tar avstamp i vår alldeles egen samtid när ett gammalt hus i centrala Jakobstad rivs. Där låg en gång i tiden ett kafé som var världens navel för Alf och hans jämnåriga när de var långhåriga tonåringar som drömde om att bli popstjärnor. Som titeln antyder spelar musik en viktig roll i romanen, särskilt gäller det popmusiken som kom att ackompanjera Alf och hans generationskamraters ungdom. Romanen ekar av The Beatles, Rolling Stones, Velvet Underground och inte minst Lars Sunds egen favorit – Frank Zappa.
– Jakobstad kallades på den tiden för Finlands Liverpool eftersom det fanns så förbannat många band i staden, säger Lars Sund. Men Alf blir aldrig någon popmusiker, utan blir en riktigt allvarlig och seriös kompositör av minimalistisk konstmusik. Så småningom gör han succé med en opera om den finske konstnären Touko Valio Laaksone, mer känd som Tom of Finland.
Precis som i första delen av trilogin förs ordet av en distanserad berättare, denna gång assisteras berättaren av småstadsoriginalet Odin Sikström som har någon form av relation till Alf. Vilken typ av relation det rör sig om skrivs inte ut, men eftersom Odin Sikström och Alf har det musikaliska snillet som gemensam nämnare kan man kanske gissa att här finns ett släktskap.
När Lars Sund senare i höst reser till Göteborg för att medverka på Bokmässan ska han bland annat medverka i ett samtal som handlar om nostalgi, denna förföriska längtan till ett idealiserat förflutet som kan drabba oss alla och som inte sällan brukar fokusera på ungdomsåren. Är Lars Sund måhända nostalgiker?
– Det var förstås mycket roligt på den tiden och man kunde hänge sig åt att dricka vin och röka eftersom man var ung och trodde sig vara odödlig, säger han. Men nostalgi är egentligen en ganska värdelös känsla, det går ju inte att skruva tillbaka tiden. Fast när man skriver kan man göra det, då man kan rekonstruera och fingra på det förflutna.