Kluven comeback av Eva Dahlgren

Björn G Stenberg är lite kluven men mestadels positiv inför Eva Dahlgrens comeback.

18 april 1916 08:25

Hon har verkligen en ovanlig bakgrundshistoria, Eva Dahlgren. Från upptäckten av Bruno Glenmark som känslig och begåvad tonåring över deltagande i Melodifestivaler blev hon en mogen och driven artist, i en karriär som då kulminerade med albumen ”Ung och stolt” 1987, Fria världen 1.989” just 1989 och ”En blekt blondins hjärta” 1991. Låtar som ”Ängeln i rummet”, ”Gunga mig”, ”Vem tänder stjärnorna” och ”Kom och håll om mig”. Alla är smått tidlösa snygga poplåtar med innerlig värme, sjungna med hennes likaledes varma och vemodiga röst. Jag var ett hängivet fan av det hon gjorde då, inte minst för att det var bra musik på svenska som kunde nå en bred publik.

Däremot verkade det som att det var de mer svarta känslorna i livet som gav den bästa musiken. Sedan hon ingick partnerskap med Efva Attling 1996 har hon inte gjort så mycket, varken att minnas eller särskilt frekvent. Albumen ” Jag vill se min älskade komma från det vilda” 1995, ”Lai lai” 1999 och ”Snö” 2005 gick mig ganska obemärkt förbi, kanske inte enbart hennes fel, men ändå.

Det är nästan tio år sedan hon släppte ett album sist, ”Petroleum och tång”. Nu är det dags igen. Och det är ändå med viss nyfikenhet jag öppnar öronen.

Eva Dahlgren blir 56 år i juni, och det är klart att perspektiven ändras, från en sökande ungdom till en stark 30+ som vågade ta steget och komma ut offentligt. Nu är det snarare vemodiga betraktelser om livet som går på och dess olika sidor, kärlekens väsen och, ändå, mera kärlek. Många av texterna är kärlekslyrik, en mogen sådan, som i ”Jag håller dig” och ”Filmen om oss”. Andra är naturskildringar, sköna dagar vid vatten och liknande.

Det är tyvärr inte så ofta som det bränner till, det är på något vis en nöjd Eva Dahlgren som framträder, och det är ju bra så, främst för henne själv, om jag tolkar rätt. Men det blir lite för snällt, lite för lojt i längden. Det är en känsla av en spinnande katt, som sträcker ut sig, mätt och belåten. Fast på samma gång finns ett igenkännande i det vemod som ligger som en bordunton under hela tiden.

Samtidigt kan det ju vara något att känna tröst i, att låta sig vaggas in i. Det finns flera låtar här som har den funktionen: ”Hela världen står i blom”, ”Sommarens sista dagar” och ”Alla dagar du inte visste att du var lycklig”. Musiken ramar verkligen in det tillbakalutade i Johannes Berglunds produktion. Det är helt okej, men jag kan sakna de lite mer djärva grepp inom genren som Anders Glenmark gjorde för Eva runt 1990.

Men, roligt att hon är tillbaka, och hoppas hon kommer till Uppsala för konsert.

Bästa låt: ”Säg mitt namn”

<p>Pop</p>

Eva Dahlgren

Jag sjunger ljuset

(Sony/Universal)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!