Avskalat och intimt

Efter 12 år som artist ger Kristian Anttila ut sitt första helt akustiska album. Hans mest drabbande hittills, skriver Ellinor Skagegård.

8 februari 1916 08:07

Kristian Anttila har alltid varit ett udda stjärnskott på den svenska musikhimlen. Sedan debuten med ”Natta de Mina” 2003 har han har befunnit sig på utkanten av musikscenen, hållit sig aktuell men utan att bli riktigt etablerad. Bakom hans dansvänliga indiepop har en bräcklighet kunnat anas, något som gjort honom spännande och oförutsägbar.

Men han har också varit spretig, bäst i antingen det riktigt lågmälda eller när han brustit ut i Håkan Hellströmsk eufori. Mellantingen och senaste studioalbumets (”Djur och människor”) arenaambitioner visade upp svagare sidor. Så glädjande då att den nya och sjunde plattan är hans hittills mest avskalade och intima. Åtta i stort sett helt akustiska låtar där Anttilas röst och gitarr viskar i lyssnarens öra. Och vilka viskningar sedan.

Kristian Anttila har berättat att han länge levt med ångest och depressionsproblematik. Detta har förstås också påverkat hans skapande, inte minst denna gång. Låtarna kom till efter vad han själv beskriver som en kraschlandning som ledde till en inlåst vistelse på en psykiatrisk klinik, i rum 4 på avdelning 81 (albumets namn). Och borta är alla rockmanér, han har skalat av allt som smyckat, dolt och maskerat. Kvar är en innerlighet och en smärta som gör att jag för första gången berörs av Kristian Anttilas musik på riktigt. Poesin är nära och naken, en röst som tröttnat på cynismer. Öppningsspåret ”Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans” drar direkt in lyssnaren på det låsta rummet, en plats ”där mitt inget blir allt, kan bli fri ifrån skam och ta sikte mot rymden.” Fina ”Livet är det som pågår medan du väntar på det som aldrig händer” upprepar titelfrasen gång på gång som ett allt mer uppgivet mantra för att slutligen finna ett slags försoning med att solen nog går upp i morgon igen. Orden är drabbande i sin enkelhet.

Jag har inte reflekterat så mycket över Anttilas röst tidigare, förutom att han ibland låter lite väl lik Jocke Berg. Men i detta format kommer han fram som aldrig förr, skör men aldrig vacklande.

Om det är något jag saknar är det variation i harmonier och melodier, låtarna förlöper sömlöst utan att känsloläget förändras. Men så kanske också dagarna flöt ihop, därinne på rum 4, avdelning 81. Hur som helst är detta Kristian Anttila när han är som mest intressant. Styrkan ligger i det personliga tilltalet, känslan av att jag dras med in i artistens sargade värld.

Bästa spår: ”Vykortsdrömmar som pilar rakt ut i ingenstans”.

Pop

kkkk

Kristian Anttila

Rum 4, Avd 81

(Birds records/Bengans)

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!