Okej, jag erkänner: när killen på vita duken faller ur ett flygplan så tar jag ett extra tag i stolens gungande armstöd för att inte falla ur. I verkligheten vickar stolen i salongen med 4DX bara en aning. Sinnesförnimmelsen förstärks av mörkret i salongen, ljuden från filmen (excellent ljud!) och vinddraget i nacken. Jag blir svindlande rädd på riktigt. Men det är en bit kvar till total identifikation med filmens hjälte. Och inte kan jag få ihop vad filmsekvensen egentligen handlar om, upptagen som jag är av att hålla i mig.

Nu ska man inte dra för stora växlar på den serie med filmtrailers som presenterades på pressvisningen av den nya biografen i Gränby. Trailers är ju komprimerade. Allt det häftigaste ur en film ska visas på två minuter och när det gäller actionfilm kan det bli en explosiv koncentration av upplevelser.

Men helt övertygad om att jag kommer att bli stammis på den här typen av bio är jag inte. Den sammanlagt femton minuter långa färden i biostolen var både skakig och gungig och doftsensationerna var inte övertygande utan lite ospecifikt artificiella. Men vattensplashande vågbruset var illusoriskt, när vi ett kort tag var på ett skepp i sällskap med Willem Dafoe som muskulös halvmänniska.

Artikelbild

| Testare på den nya biografen i Gränby. Salongen med 4DX är en skakig upplevelse tycker krönikören.

4DX-upplevelserna gör mig splittrad inför själva filmen. Det handlar mer om sensationer och häftiga vinklar än en berättelse som ska gestaltas med genomtänkt foto och bra skådespeleri.

Skådespeleri förresten, flera av filmerna som finns för denna visningsteknik är animerade. Känslan av att tekniken tar över det filmiska berättandet är påtaglig.

Enligt min mening är det de ställbara stolarna och det generösa benutrymmet i biosalongerna i Gränby som är den verkliga utmanaren för resten av stadens filmtempel.

Har vi ett biografkrig i Uppsala?

Nja, det är snarare så att stans biografer hanterar filmupplevelsen lite olika.

I mitt hjärta har Fyrisbiografen en särskild plats. Här såg jag Buñuels "Den andalusiska hunden" alldeles ensam i salongen och fick en öververklig känsla av Tarkovskijs "Stalker". På Royal, som då hette Astoria, var jag på premiärvisningen av "Fanny och Alexander". Den visades i två salonger med några sekunders eftersläpning i ena salongen och paus någonstans i mitten. Här såg jag också skräckfilmen "The Others" alldeles ensam på en förhandsvisning - och skrämdes från vettet när maskinisten kom in för att titta några minuter in i den suggestiva handlingen.

Men inte minns jag hur stolen kändes som jag satt i eller de tekniska finesserna. För mig är det filmberättelsen som är det viktiga, att få sjunka in i den. För det är själva filmen som är ljuset i biomörkret för en äkta cineast.