Vardagens små banaliteter

Helen Fieldings älskade hjältinna Bridget Jones är tillbaka. Marta Ronne läser en roman som balanserar perfekt mellan humor och allvar.

18 mars 2014 16:45

Arton år efter succén med "Bridget Jones dagbok" gör Helen Fieldings charmigt oberäkneliga och sextörstande singel Bridget återigen entré i den tredje boken i serien: ”Bridget Jones: Mad about the boy”. Nu som Bridget Darcy, femtioettårig änka med två små barn och författarambitioner. Fielding lyckas mycket väl med att väva ihop den lyriska tonen i berättelsen om Bridgets sorg över Mark Darcy med den säregna och ofta burleska, men samtidigt varma, humor som känns igen från de två tidigare romanerna.

"Mad about the boy" utspelar sig år 2013 i ett England där "Downton Abbey", Kate Middletons klädstil, "Femtio nyanser" och hästlasagne har blivit självklara vardagsreferenser. Bridget är återigen på jakt efter kärlek, nu i en epok där sociala medier och dejtingsajter är en oumbärlig del av vardagen och sms är det snabbaste sättet att kommunicera. En trettioårig ”toy boy” är ett fullt möjligt alternativ för en femtioårig kvinna. Även Bridgets trogna vänner Jude och Tom ägnar det mesta av sin lediga tid åt sina respektive relationsproblem.

Åldersgränser har suddats ut; i Bridgets och hennes vänners värld är femtio verkligen det nya fyrtio, eller rentav det nya trettio. Åtminstone tills omgivningens syn på femtioplussarna gör sig brutalt påmind, som när Bridget av sjukvården rubriceras som "geriatrisk mor".

Annars är Bridget förvånansvärt lik sitt forna komplett ostrukturerade jag. Ibland är hon alltför infantil och omärkt av sina erfarenheter för att hon ska kännas riktigt trovärdig. Allt finns där: De välbekanta listorna över intagna kalorier och alkoholmängder, oförmågan till koncentrerat arbete, framtidslöftena som håller fem minuter i taget och – naturligtvis – alla dessa rådgivningsböcker. Cigaretterna har ersatts av nikotintuggummi och den främsta trösten heter numera riven mozzarella.

Fielding fångar med finess vardagens små banaliteter och frustrationer. Hennes Bridget blir aldrig en clown av det slag som exempelvis Martina Haags kvinnliga hjältinnor ibland tenderar att bli. Fielding lyckas väl med den perfekta balansen mellan humor och allvar där humorn är varm och inkluderande och allvaret aldrig blir för tungt. Bridgets fantastiska duster med Twitter får mig att kikna av skratt; jag skulle säkert bli en följare till @joneseybj om hon fanns i verkligheten. Och nej, ytterligare en superfånig Bridget med valpig min och vaggande ankgång i Renée Zellwegers tappning vill jag inte se efter ”Mad about the boy”. Romanens Bridget Darcy förtjänar bättre.

Litteratur

Helen Fielding

Bridget Jones: Mad about the boy

Översättning: Marianne Mattsson

Forum

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne