Tungläst, men i ett viktigt ämne. Så kan man karakterisera Leslie Jamisons bok. Tyngden ligger inte på prosastilen utan på den övergripande dispositionen av ett myllrande persongalleri och idéer och infall som spretar åt olika håll.

Ämnet är nog så angeläget i hela västvärlden: bruket och missbruket av alkohol. Har man dessutom plågsamma erfarenheter av närståendes missbruk känns boken extra angelägen.

Boken är med sina 580 sidor skriven i jagform och en stor mängd figurer som denna jagperson lär känna nämns vid sina riktiga namn. Hur är det då med författarinnan själv, Leslie Jamison, är hon och bokens jag identiska? Det verkar så i stort, med förbryllande avvikelser. Så till exempel förbigår hon att hon själv och/eller hennes alternativa jag studerat vid förnäma lärosäten som Yale och Harvard och till och med avlagt doktorsexamen vid det senare, med en avhandling om hur missbruk skildras i amerikansk litteratur.

Jagpersonens alkoholvanor grundlades redan i tonåren, och tidvis drack hon sig berusad varje dag och fortsatte så med kortare avbrott upp i vuxen ålder. Icke desto mindre bifogar förlaget som ger ut boken ett porträtt av författarinnan, nu 35 år gammal. Bilden visar en synnerligen välbevarad författare. Inte minsta spår av missbruk avslöjas.

Genomgående skildras berusning som ett enbart tilltalande fysiologiskt tillstånd som främjar gott humör. Så här beskriver hon det: ”Jag mosade limeklyftan i min vodka tonic och – i det perfekta ögonblicket mellan andra och tredje drinken, mellan tredje och fjärde, mellan fjärde och femte – fick jag en glimt av mitt eget liv som upplyst inifrån."

Grunden till missbruket befäste hon som studerande i Iowa City, USA – en stad känd för sin författarskola och sitt hyllande av gärna revolutionärt färgad kreativitet. Hennes vistelse där kan vara av särskilt intresse för svenska läsare genom att ingen mindre än Tomas Tranströmer efter flera besök var väl förtrogen med den sortens akademiska miljö. Som en av förebilderna introducerade han ämnet creative writing i början av 1970-talet vid Uppsala universitet.

Ett försök från författarens sida att få ordning på det rika stoffet är indelningen i kapitel: inte mindre än 14 stycken med rubriker som ”Skam”, ”Törst”, ”Bekännelse” och ”Räddning”. Viss styrsel ger denna indelning men författarjagets identitet förblir svävande och utvikningarna många.

Som exempel kan man ta den brittisk-karibiska författaren Jean Rhys (1890–1979) som tilldelas stort utrymme. För svenska läsare är namnet Rhys närmast förknippat med romanen ”Sargassohavet”, eller ”Den första hustrun” som den heter i tidigare översättning. Boken utgör en förhistoria till Charlotte Brontës välkända roman ”Jane Eyre” där mannen, Mr. Rochester, håller sin förment sinnessjuka hustru inspärrad i husets vindsvåning. Alkoholen är i båda romanerna av underordnad betydelse men Leslie Jamison fängslas av det hemska öde Jean Rhys hittar på till hjältinnan, och av Rhys eget öde som alkoholist.

Omvänt förhåller det sig med alla de manliga författare som söp sig fördärvade och i flera fall sökte hjälp hos sammanslutningen Anonyma Alkoholister. Dem har Jamison god koll på.

Om denna recension gör ett rapsodiskt intryck ger den därmed en god bild av verket som kanske inte bör bedömas enbart efter graden av nykter granskning. En eller annan skvätt vodka eller gin har nog beledsagat tillkomsten.