Charmfullt, ömsint, infernaliskt och med klösande klo i varje mening skriver Salzmann om att varken vara hemma i sig själv eller i sitt land. Hennes huvudpersoner är judar som flyr från Rysslands judeförföljelse och upplever migrationens helvete i Tyskland, knutet till ordet ”långtråkigt”, ett tillstånd de aldrig tidigare upplevt.

”Utom sig” är en uppseendeväckande bok. Det beror inte på ämnet, som är en alldeles vanlig familjehistoria om människor i vår föränderliga värld, där konstanterna tycks vara judehat, kärlek, våld och revolter. Det beror inte heller på att författaren skriver om vad grusade konstnärsdrömmar och identitetskriser ställer till med. Det har många gjort före henne.

Nej, Salzmanns magiska trollspö är språket. Det gnistrar och fräser om meningarna, alltmedan det sovjetiska samhälle hennes gestalter befolkar faller i spillror och androgyna individer träder fram ur vrårna. Varför finns de inte i familjehistorierna, undrar Salzmann, dessa morbröder som nattetid snörde in sig i korsetter och klädde sig i klänning, och dessa mostrar som i hemlighet använde herrkostymer?

Översättaren Jesper Festin har gjort ett jättejobb, som lyckats behålla romanens hetsiga språkliga puls när han överfört texten till svenska.

Sasha Marianna Salzmann är född i Volgograd 1985 och uppväxt i Moskva. Hon emigrerade till Tyskland med sin familj 1995. Sedan 2013 är hon knuten till Maksim Gorkij-teatern i Berlin som dramatiker. Från Volgograd och Moskva kommer också Salzmanns huvudpersoner till en flyktingförläggning i Tyskland.

De judiska makarna Valja och Kostja och deras tvillingar Ali och Anton står i berättelsens centrum. I Valjas familj är nästan alla läkare. En av dem är framstående forskare, porträtterad och medaljerad, men knappast rik. Allt han fick var äran, för i Sovjet hölls lönerna lika.

Författaren tar upp nödvändigheten för en jude att vara bättre än den bäste för att undgå Kostja öde, att från barnsben hamna bland ”judesvinen”, förutbestämda att förföljas med stenar och sparkar. Nu drabbar samma sak hans barn. Sedan judiska läkare 1953 beskylldes för Stalins död har judehatet gått i dagen. En av bokens personer får konstatera att så var det inte före kriget.

Levande beskriver Salzmann vad föräldraförtryck kan innebära. Alltifrån att tvinga barnen läsa i stället för att leka, till att bestämma deras val av yrke och äktenskapspartner. Ödeläggelsen detta kan orsaka ringlar genom berättelsen. Kostja till exempel, älskade en icke judisk grannflicka och drömde om att bli musiker, när föräldrarna slog ihop käftarna om hans liv och dränerade honom på livslust.

Personskildringarna är lysande. I varsina kapitel får de framträda, dessa av tillvaron kuvade men likväl okuvliga barn, mödrar, fäder, morföräldrar och så vidare. Salzmann ironiserar över den aura av myt och stordåd hon omger dem med när hon lika väl kunde klätt deras liv i musgrått. In bland släkt och anförvanter kommer andra. Underbart skildrade onkel Cemal i Istanbul är en av dem. Med sin människokärlek vaggar han den trasiga tvillingen Ali, en av flera som i boken överger sitt kvinnliga kön för att bli man.

Som vuxen är Ali på jakt efter sin älskade försvunne tvillingbror Anton, som hon tror finns i Istanbul. Eller är hon det? Finns det över huvud taget ett tvillingpar? Är det kanske bara den kvinnliga och manliga sidan av en och samma person som författaren vill åt. Ja det är inte gott att bli klok på. Ett är säkert! Ali/Anton verkar inte bli lyckligare med skägg.

Den stämning av depraverat 1920-tal som vidlåder bokens avsnitt om Istanbuls halvvärld balanseras av Salzmanns fräcka sätt att hålla läsaren på tårna med sina antydningar om politik, litteratur, musik.

1930-talets prydhet mellan ungdomar levandegör hon genom en ögonblicksbild från en medicinsk fakultet i Ryssland. Där står elitstudenterna som kommer att bli Valjas morföräldrar öga mot öga. Gossen tänker fånga flickan genom ett paket, som hon ögonblickligen låter falla till golvet. Anledningen är att ynglingen nämnt ”underkläder”. Är det inte till och med ordet ”trosor” hon hört?

Långt senare i berättelsen får man klart för sig att paketet innehöll Majakovskij och man begriper ­– underkläderna var dennes diktsamling ”Ett moln i byxor”. Man blir smickrad av en författare som visar sådan total tilltro till läsarens förmåga att tyda ledtrådar.