Skymning över ett förflutet Europa

Redan innan Förintelsen stod de judiska européerna inför en kris. Håkan Lindgren har läst boken om det judiska Europas sönderfall.

11 november 2012 08:13

On the eve är historien om de europeiska judarnas sista årtionde innan andra världskriget bröt ut. Men tro inte att det är Tyskland som är huvudperson här. Av de tio miljoner judar som fanns i Europa innan nazisterna kom till makten levde de flesta i Östeuropa. Störst judisk befolkning hade Polen och Sovjet, tre miljoner vardera, att jämföra med en halv miljon i Tyskland.

Bernard Wasserstein är brittisk historiker och professor i judisk historia vid universitetet i Chicago. Det senaste året har han varit gästforskare på det relativt okända - men utomlands högt respekterade - Swedish Collegium for Advanced Study i Linneanum i Uppsala. Kapitel för kapitel går Wasserstein igenom olika aspekter av det judiska mellankrigslivet :sport, skolor, kvinnornas situation. Wasserstein målar upp en kreativ och livlig tid. Som läsare kan man i början få för sig att de europeiska judarna aldrig hade det bättre än ögonblicket före Förintelsen. Sedan knackar han metodiskt sönder den positiva bilden. Judenheten var full av motsättningar: ortodoxa, sionister och socialister grälade inbördes. Den djupaste konflikten gick mellan östjudar och västjudar, som föraktade varandra ömsesidigt. Västjudarna var moderna och urbana, östjudarna traditionella och i västjudarnas ögon efterblivna.

Om man studerar situationen närmare, fortsätter Wasserstein, pekade siffrorna på att judarna var på väg att långsamt försvinna av sig själva. Nativiteten sjönk, blandäktenskap var vanliga, religiositeten minskade, sannolikt till följd av den moderniseringsprocess som samhället i helhet genomgick. Han citerar en oöverträffat cynisk kommentar av Hannah Arendt: "... för en statistiker skulle nazisternas förföljelser och utrotning se ut som en meningslös acceleration av en utveckling som förmodligen skulle ha ägt rum i alla fall."

Samtidigt växte judehatet överallt under 1930-talet - inte bara i Tyskland. Wasserstein kartlägger rasistiska lagar, yrkesförbud, hets och trakasserier i land efter land: Grekland, Ungern, Rumänien. Polska högerextremistiska partier agiterade för ett judefritt Polen. I Sovjet behandlades judarna inledningsvis med officiell välvilja (till 1938 var jiddisch ett av Vitryska sovjetrepublikens officiella språk), men snart drogs snaran åt allt hårdare. Vad berodde allt detta hat på? Wasserstein skriver bara att osäkra tider ledde till hets och populism; här kunde han ha borrat djupare.

När man jämför vår tids främlingsfientlighet med 1930-talets judehat är det lätt att förbise en sak. Judarna var inga invandrare. Judar har bott i Europa i 2 000 år. De tyska judarna, skriver Wasserstein, var påfallande välintegrerade, långt från karikatyrernas råttmänniskor, helt enkelt medborgare som alla andra. Det hjälpte dem inte.

När judarna började fly från Tyskland och Östeuropa var det ingen som ville ta emot dem. Nazisterna såg gärna att judarna lämnade landet - först 1941 blev det förbjudet för judar att emigrera. Att judarna var hotade var uppenbart för alla långt innan utrotningsprogrammet satts i gång. 1938 hölls på amerikanskt initiativ en internationell kongress om judarnas situation, en kongress som i Wassersteins skildring liknar en svart fars. Representanter från tjugonio länder deltog, alla slingrade sig, ingen ville släppa in några judiska flyktingar. Britterna, som kontrollerade Palestina, ville inte ha någon judisk massinvandring dit. Skepp fulla av desperata flyktingar trotsade invandringsförbudet; brittiska flottan patrullerade utanför kusten för att stoppa dem och vid åtminstone ett tillfälle sköt de på ett flyktingskepp. Oönskade judar började samlas i flyktingläger runt om i Europa. Och därmed har Wasserstein nått fram till den bittra poäng han vill göra: sommaren 1939 befann sig fler judar i läger utanför Tyskland än i Tyskland. Innan Förintelsen började hade det judiska Europa redan kollapsat, skriver han.

Om Hitler kan sägas ha gjort någon en tjänst var det de östeuropeiska antisemiterna. Vad de sade och ville göra är det bara specialister som Wasserstein som minns. Förintelsen gjorde all annan antisemitism irrelevant - kvar stod tyskarna med skulden. Om inte Hitler hade funnits - hur långt skulle judehatarna i Polen, Rumänien och Ungern ha gått?

Det Europa som är normalt för oss födda efter andra världskriget är i själva verket ett rätt onormalt Europa, betydligt mer homogent än Europa en gång var. I städer som Warszawa, Vilnius och Kiev var en tredjedel av befolkningen judar. Till homogeniseringen hör också en annan, okänd etnisk rensning: efter 1945 rensades Östeuropa på tyskar som bott där i generationer. Omkring 12 miljoner tyskar fördrevs eller flydde självmant till Tyskland (se Jesús Alcalás understreckare i SvD 14/6). De judar som flydde till USA gav upphov till en enorm vitalisering av landets kulturliv, från film till vetenskap. Vilket Europa hade vi haft i dag om inget av detta hade hänt, om den värld som Wasserstein beskriver inte hade gått under?

LITTERATUR

Bernard Wasserstein
On the eve

Profile books

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Håkan Lindgren