Sätter läsaren på prov

Thom Lundbergs "För vad sorg och smärta" är en oerhört ambitiös debut och en unik roman, skriver Ulrika Knutson.

2 februari 1916 16:02

År 1560 skriver ärkebiskop Laurentius Petri ett edikt: kyrkans män får inte befatta sig med tattare. Inga vigslar, dop eller begravningar. Prästen får inte göra hembesök.

Samma hårda ton råder i 1600-talets fattigvårdsstadga. Där anklagas tattarna för spådom, tjuveri och trolldom, och utpekas som, "det ogudachtigaste partie i hela landet". Både staten och kyrkan tar tidigt sin hand från tattarna - detta samlingsnamn för resande, romer och andra utstötta.

Skånepolisens registrering av romska släkter har alltså djupa rötter. Storsamhällets och romernas relation är en lång, tät och smärtsam affär.

"Tattarna" har länge spelat sina roller också i konsten. Ofta lustiga krumelurer, som vallackaren och hans fräcka käring, kastrerande hästar på Kiviks marknad i "Bombi Bitt och jag". Eller romantiska hjältar, som i Viktor Rydbergs saga om Singoalla och riddar Erland Månesköld. Den skrevs 1857, och Singoalla får representera den svenska mannens frihetslängtan och instängda drifter. Fröding hyllar "tattarepacket i Kattebohult", som struntar i vad prästen och lagen och länsman vill.

Under hela nittonhundratalet skymtar sedan resande i utkanten av den svenska litteraturen. De delar cell hos Vilhelm Moberg och Eyvind Johnson, eller drar kniv i värmlandsskogarna hos Sigge Stark, eller i nordskånska Åshöjdens bollklubb. I Kjell Johanssons mästerverk "Huset vid Flon" är det en resandesläkt som slår rot i stockholmsförorten Kransen.

Majoriteten av resande har efter femhundra år blandat sig med storsamhället. Den mest kände bland resande-musiker är dragspelets konung, Calle Jularbo.

Men litterärt har de resande inte särskilt ofta varit herre i eget hus. Det menar debutanten Thom Lundberg, som med "För vad sorg och smärta", vill skriva de svenska resandes egen roman: "Det är den bok som borde ha skrivits när arbetarförfattarna började nedteckna historierna från de som dittills inte synts i litteraturen."

Nu är det tidigt femtiotal. Familjen Klosterman slår sig ner i en fallfärdig stuga i Siltebruk i Halland, några mil in från kusten. Det är Amandus och Severina, och deras söner Olof och Valentin. Förhoppningarna är stora på det bofasta livets välsignelser: affärer, välstånd, bildning. Klostermans stretar uppför backen med sin grejj - hästen. Ska de snart ha råd med bil? Buron - bönderna - bligar. Men de goda föresatserna knäcks, både av de bofastas hån, vanans makt och våldet som lever sitt eget liv. Och inte minst joningens - spritens - förbannelse.

"För vad sorg och smärta" är en oerhört ambitiös debut, en unik roman. Den blandar genrer, prosa och prosalyrik, fragment av skrönor, visor, texter, historiska fakta om resande i Sverige och Norge. Konstnärligt siktar Lundgren högt. Hans roman vill verkligen skriva in resandefolket i det litterära landskap han älskar. Genom pastisch och diskreta lån från Harry och Moa Martinson, Eyvind Johnson, Per Anders Fogelström med flera lägger han ut ett realistiskt prosalandskap, med mörka sänkor och svala dimstråk av folkhemsmodernism. Det är skickligt gjort. Ibland anar jag förebilderna, men ofta bara som rytm och stämning. Möjligen blir det lite för mycket av pastisch, ålderdomligt i överkant.

För vad sorg och smärta är omkvädet på en visa Thom Lundberg hört sedan barnsben, och det är en väl vald titel. Vi möter familjen som försöker rota sig i Siltebruk, deras färgstarka eller farliga släktingar, tivolifolk, minsann en vallackare som hälsar med ett grin till sin namne i Piratens Bombi Bitt. Boken presenteras som en väv av "skrönor", men betoningen ligger på tragedin, inte komiken.

Thom Lundberg sätter läsaren på prov, också språkligt. Oförtrutet blandar han in ord och begrepp på romani chib. Allt får sin förklaring, men det sker tji utan rejäl ansträngning från läsaren. En ordlista i slutet hade jag uppskattat. Då hade jag kunnat koncentrera mig mer på poesin, mindre på rebusarna.

Det bestående intrycket är bildernas poesi. Som en urscen spelas om och om igen minnet av ett knivslagsmål mellan bröderna och bygrabben Nils. Slagsmålet med de avhuggna fingrarna kan vara en skröna, ett förvridet minne, en dröm eller en sanning. Det är hur som helst en tjuringens, knivens, blodiga helaftonsbalett.

Kärleken får komma fram, sparsamt. Det finns en underbar scen med gamle Kristofer som hela livet sörjt sin älskade Anna Katarina. Med kniven täljer han vedträn till hennes avbild, som han eldar upp. För varje träfigur kommer han lite närmare hennes skönhet och fullkomlighet. Då mular han, Kristofer. Sorgen hade släppt greppet, men livet hade hunnit springa ifrån honom. Men med tjuringen hade han skapat stor konst, i livets tjänst.

Litteratur

För vad sorg och smärta

Thom Lundberg

Albert Bonniers förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Ulrika Knutson