Sätter fantasin i rörelse

Humanisten Staffan Bergsten brottas med naturvetenskapliga svarta hål i Ulf Danielssons nyutkomna bok om kosmos.

24 april 2015 11:33

Teoretisk fysik hör till de ämnen som en lekman har svårast att begripa. Tag t.ex. en atom. Ingen människa har sett en atom men ändå påstår sig forskarna veta vad som kan hända inne i en sådan: partiklar som snurrar och spinner i ett rum utan golv, väggar och tak där tiden går än framåt, än baklänges. Allt detta är omöjligt att föreställa sig av den enkla anledningen att människans föreställningsförmåga under årmiljoner har präglats i takt med hjärnans utveckling under ständig anpassning till förhållandena här på jorden.

Ändå är det viktigt att forskarna så långt möjligt förklarar för oss vanliga medborgare vad de håller på med. Det ingår för övrigt som en av tre lagstadgade huvuduppgifter för en professor vid ett svenskt universitet. En som tar denna uppgift på allvar är Uppsalaprofessorn i teoretisk fysik och kosmologi, Ulf Danielsson. Hans senaste, just utkomna skrift heter ”Mörkret vid tidens ände. En bok om universums mörka sida,” där läsaren kastas huvudstupa in i – ja, in i vad då? Inte bara i rymdens svarta hål utan i det gränslösa, ännu bara delvis utforskade mörker som utgör den största delen av vårt universum.

Något som gör forskningen på detta område särskilt spännande för en humanist är att det gränsar till två helt andra kunskapsgrenar: filosofi och poesi (som råkar vara min gren). Filosofi, må vara, säger nog de flesta. Men poesi? Det kosmologin och poesin har gemensamt är att de arbetar med bildspråk, med ord i överförda bemärkelser i strävan att åskådliggöra något som vi inte kan föreställa oss med våra vanliga fem sinnen. För poesins del är detta ”något” vårt inre ännu ofullständigt utforskade psyke. Liksom poesin sätter kosmologin vår fantasi i rörelse och för oss till en ny och fascinerande värld.

Vad en bra dikt ”betyder” kan ofta inte säkert fastställas. Mångtydigheten ökar snarare än minskar värdet. Så också med kosmologin, om vi får tro Danielsson. En spännande fråga han tar upp i hovsam polemik mot den svensk-amerikanske forskaren Max Tegmark gäller huruvida det vi kallar ”vårt” universum är det enda eller om det finns flera, ja upp till fyra–fem. Att så kan vara fallet hävdar han i boken ”Vårt matematiska universum. Mitt sökande efter den yttersta verkligheten” (som jag anmälde i UNT den 15/6 i fjol). Tegmark erkänner frankt att den nyaste tolkningen av universum inklusive esoteriska ting som strängteorin undandrar sig vår konkreta fattningsförmåga och kan förstås endast i matematiska termer. Om detta säger Danielsson:

”Förklaringen till att matematiken är så framgångsrik när det gäller att beskriva den fysiska världen blir med Tegmarks sätt att tänka självklar: universum och multiuniversum är helt enkelt matematik. Kanske det. Jag vill dock hellre vända på resonemanget och tar som utgångspunkt observatörens subjektiva perspektiv. Vetenskapens uppgift är att beskriva min relation till ett kosmos som jag själv är en del av och vars yttersta beskaffenhet och substans mycket väl kan övergå mitt förstånd. Matematiken är ett hjälpmedel som jag använder för att förstå och beskriva så gott det går, men är snarare att betrakta som en del av mitt eget tänkande än som en del av den yttre värld jag försöker förstå mig på.”

I denna tvistefråga kan lekmannen bara hoppas att det är Tegmark som har fel. Annars står vi vanliga dödliga där med läng näsa. Och hur förhåller det sig med det totala mörker som väntar oss vid det Danielsson kallar ”tidens ände”? Knappast något vi kan föreställa oss med våra fem sinnen. Är det möjligtvis ett matematiskt mörker?

Litteratur

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Staffan Bergsten