I mitten av "Höst" promenerar huvudpersonen Elisabeth längs ett nybyggt, elektriskt metallstängsel med taggtråd och övervakningskameror. Vem stängslet ska hålla borta nämns inte, men jag tror att jag förstår hur jag som läsare förväntas reagera på det. Jag ska uppfatta det som en symbol, typisk för vår tid, och tänka: så här behandlar vi människor nuförtiden.
På många håll har Ali Smiths roman hyllats som en Brexit-roman. Jag antar att jag inte förväntas lägga märke till att Smith samtidigt har byggt ett eget stängsel mitt i boken och placerat alla Brexitväljare bakom det, på så stort avstånd att de inte syns. I hennes roman är Brexitmänniskorna de främmande, de konstiga, de andra. De skildras bara som anonyma vandaler som har klottrat ”ÅK HEM” på en husvägg, eller som hotfulla röster på radio. Det är också lite märkligt att invandrare är så frånvarande i en roman som ska föreställa en aktuell samhällsskildring. Det är som om Elisabeth och hennes mor levde i en enklav som var opåverkad av de senaste 50 årens migration, paradoxalt nog ganska lik det England som Brexitväljarna fantiserar om.
De samhällskritiska iakttagelser som Smith bjuder på är av den snällt igenkänningsskapande sorten, som när Elisabeth försöker förnya sitt pass på ett dysfunktionellt postkontor. Hur många Brexitväljare skulle inte vara överens med Elisabeth: Posten var bättre förr!
Elisabeth Demand är den ena huvudpersonen i ”Höst”. Den andre är Daniel Gluck. Han flyttade in i radhuset bredvid hennes när hon var åtta år och blev snabbt den viktigaste personen i hennes liv. Hon var ett begåvat, verbalt, tvärsäkert och ensamt barn. Han gav henne vad hon behövde: långa, jämbördiga samtal med en vuxen som visade henne att man kunde tänka mer fantasifullt och mindre fyrkantigt. Livet igenom diskuterar de konst och litteratur. När boken börjar ligger Daniel och sover i en sjukhussäng, 101 år gammal. Elisabeth besöker honom regelbundet. Han drömmer.
Jag skulle inte protestera om någon påstod att film har mer gemensamt med dröm än med verklighet. Ändå är drömscener ökänt svåra att gestalta på film. Så många gånger har jag suttit på bio och tänkt: låt bli den där konstruerade drömscenen. På samma sätt skulle man kunna hävda att skönlitteratur har mycket gemensamt med dagdrömmande – det som pågår inom författaren eller läsaren ligger nära den dagdrömmande inre röst som aldrig kan lockas fram på befallning. Men att gestalta associativa, inre flöden i text är svårt. Alltför ofta hör läsaren bara en författare som går på tomgång. Stora delar av ”Höst” är skrivna som associativa flöden, men Ali Smith når inte upp till samma intensitet som exempelvis Kerstin Ekman i ”En stad av ljus”.
Det som får ”Höst” att leva upp är inte den samtidspolitiska kommentaren, utan de partier där Elisabeth upptäcker Pauline Boty, en livsglad, bortglömd popkonstnär i det tidiga sextiotalets swinging London. Den lever också i en dialog med Daniels retsamt begåvade syster – där visar Ali Smith vad hon kan.
Till de bästa ögonblicken hör också precisionen när Smith beskriver den besvikelse som drabbar en ung Elisabeth. Hon förstår att Daniel inte besvarar hennes förälskelse, och Smith skriver: ”Elisabeth bör ha sett ut som om hon lyssnade, men inuti hennes huvud hördes ett högfrekvent väsande, blodet som färdades runt i henne gav sig själv tillkänna och dränkte allting annat.”