Ovanligt oskarp Lena Andersson

Många känner säkert igen sig när Lena Andersson skriver om det svenska folkhemmet. Men textens idémässiga frön växer aldrig till någon stor roman, skriver Daniel Erlandsson.

Lena Andersson fick sitt stora publika genombrott med romanen ”Egenmäktigt förfarande” (2013). Utöver skönlitteratur skriver hon bland annat krönikor i Dagens Nyheter.

Lena Andersson fick sitt stora publika genombrott med romanen ”Egenmäktigt förfarande” (2013). Utöver skönlitteratur skriver hon bland annat krönikor i Dagens Nyheter.

Foto: Henric Lindsten

Bokrecension2018-05-08 07:00
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Lena Andersson har i förhandsintervjuer om sin nya roman ”Sveas son”, med undertiteln ”En berättelse om folkhemmet”, gett en del läsanvisningar.

Jag tycker i och för sig att sådant är ganska skönt att slippa, samtidigt kan jag förstå hennes vilja att leda läsaren i en viss riktning. Det är inte alldeles lätt att få grepp om vad för slags bok hon har skrivit.

Huvudpersonen Ragnar Johansson är inte så mycket utmejslad för att stiga fram som en levande gestalt inför läsaren. Snarare ska han nog förstås som en symbol eller representant för ett visst samhälle, nämligen alltså det svenska folkhemmet. Så ungefär har boken också lanserats av författaren.

Ragnar Johansson föds 1932 och har således ett antal decennier av socialdemokratiskt styre framför sig när han träder in i världen. Med breda penseldrag tecknar Lena Andersson hans ungdomsår och vägen fram till yrkesvalet slöjdlärare.

Det är ett val präglat av ett alltigenom förnuftigt tänkande. Yrkesbanan torde vara riskfri, resonerar den unge Ragnar Johansson: ”Något som människorna också i alla epoker skulle behöva var kunskap och den hade fördelen att inte bjudas ut på en marknad”, som det formuleras ur Ragnar Johanssons perspektiv. Skolan och kyrkan är lika i det avseendet. Dit når inte ”tidens ovissa växlingar”, tänker han, ovetande om vad som komma skall.

Ett rationellt tänkande förblir ett karaktärsdrag hos Ragnar. Det är också något han starkt propagerar för. I sina mest rigida stunder kan han uppvisa släktskap med Ove i Fredrik Backmans roman ”En man som heter Ove” (2012). Här finns onekligen en del komiska poänger.

I samband med vår huvudpersons val av yrke resonerar han sig fram till en ståndpunkt som går ut på att vara nöjd med sin lott. I en överdriven strävan ligger en ansvarslöshet, anser Ragnar Johansson. Särskilt gäller det i det svenska samhället: ”Den orubbliga normalfördelningskurvan var dess grund, inte föreställningar om tyngdlagens upphävande.”

Han blickar med visst förakt både uppåt och nedåt i den sociala hierarkin.

Så blir romanens huvudperson bärare av drag som karaktäriserar också folkhemmet, om än på ett ganska grovhugget sätt.

Ragnar Johansson följer utstakade spår. Han gifter sig, får en son och en dotter, engagerar sig i framför allt dotterns idrottsutövande. Vid varje tillfälle att ta ett steg vidare, karriärmässigt eller när det handlar om boende, väljer Ragnar att hålla fast vid sin vanlighet.

Undantaget från regeln om vanlighetens företräde är just idrotten, som är stället där individuell strävan inte bara är tillåten – den är önskvärd.

Mot senare delen av sitt liv bryter huvudpersonen dock mot sin livsföring, då han blir förälskad och lämnar äktenskapet.

Då har vi som läsare också fått ta del av omvälvande världshändelser som mordet på Olof Palme och Berlinmurens fall och hur de ruskar om Ragnar Johanssons världsbild i grunden.

Hans dotter börjar plötsligt läsa för Ragnar okända författare som Franz Kafka och Lars Gyllensten. Fadern står frågande.

Samhällsutvecklingen och den personliga levnadsbanan löper i parallella spår genom romanen.

Frågan är hur dessa två spår berikar varandra, litterärt sett. Ganska lite blir tyvärr svaret, och textens idémässiga frön växer aldrig till en stor roman om socialdemokratins uppgång och fall.

Ragnar Johansson är heller inte en person som engagerar läsaren på långa vägar som Ester Nilsson från Lena Anderssons succébok ”Egenmäktigt förfarande” (2013) och dess uppfäljare "Utan personligt ansvar" (2014). Han är för oskarp och psykologiskt fyrkantig. Märkligt anonym som romanperson.

Och då kvarstår frågan om vad "Sveas son" egentligen är för slags bok. En satir? En allegori? Det är svårt att veta hur man ska läsa den, annat än som en ganska bred och allmän historieskildring.

Säkert kan den inspirera till samtal om livet i folkhemmet. Många kommer att känna igen sig i de träffsäkert utvalda tidsmarkörerna. Men det är knappast en diskussion som leder djupare in i verket utan snarare ger sig ut på egna vägar – vilket i och för sig kan ha sin poäng.

Trubbigheten förvånar en del. Vill man brottas med skarpa tankar och njuta av vassa formuleringar föreslår jag hellre Lena Anderssons samlade krönikor från Dagens Nyheter 2015–2017 som ges ut samtidigt som denna bok under titeln ”Verkligheten och resten”.

Litteratur

Lena Andersson

Sveas son – En berättelse om folkhemmet

Polaris