Välkomna till gaskammaren,

mina damer och herrar

1 ”Jag såg en miljon människor dö – bokstavligen, inte metaforiskt”, skrev den polske författaren Tadeusz Borowski efter att ha överlevt Auschwitz. Frågan om hur man litterärt blottar den erfarenhetens sår utan att samtidigt täcka för det igen med sentimentalitet, suggestioner eller en välbekant dramaturgi, vibrerar genom den här oförglömliga novellsamlingen.

Future perfect

2 Kanske inte ”årets bästa svenska roman” – vad nu det är för ett cirkusdjur – men utan tvekan en av årets mest intressanta. Och förbisedda. Det sistnämnda beror nog helt enkelt på ”Future perfects” stora avstånd till den psykologiska Augustprisrealism som med sådan ihärdighet härjat vårt stackars land sedan – tja, tiden för Gustav Vasas bibel ungefär.

Alfabet

3 Allting börjar med ”aprikosträden finns, aprikosträden finns” – detta ”varde!” – och ur den poetiska lustgården blommar texten och världen upp. Och ut. Tidigt i Inger Christensens mästerverk från 1981 dyker nämligen ”vätet” upp bland bergbräk och björnbär, och snart ”döden”. En hel värld frammanas och går under inför den sannolikt mållöse läsaren.