Den praktiskt inriktade boken "Kyla" är en förberedelse för en svårare tid. Det är en kusligt realistiskt skildring för tonåringar. I norrbottningen Therese Henrikssons bok finns inga monster och zombies, bara desperata människor och de som redan är förlorade, som den ensamme mannen i bilen som stirrar oseende, fastfrusen i dödsögonblicket.
När det är 34 grader minus ute, och strömmen och mobiltäckningen är borta, så fryser folk ihjäl. Det är den enkla sanningen.
Men syskonen Sofia, Simon och Theo är överlevare. De får i gång familjens gamla Volvo och kör till morfars stuga i Innaniträsk.
Det är morfars hantverkskunskaper som lever vidare hos syskonen. De hämtar tekniker för att överleva utan ström ur sina barndomsminnen.
Barnen i Kyla visar färdigheter som för många fallit i glömska med teknikens snabba utveckling. De blir preppers, mitt när Sverige är som mörkast.
Barn måste, likt vi vuxna, hantera den vardag vi befinner oss i. När samhället är utslaget blir syskonen i Kyla tvungna att jaga, slakta, frakta ved och elda för att klara sig.
I boken "Till Vial" har barnen, utan att välja det själva, en annan överlevnadsstrategi. De flyr en förlorad planet – ut i rymden.
Båda böckerna tillhör den populära genren ungdomsdystopier. Unikt för Kyla, utgiven på förlaget Opal, är att boken inte har fantasifulla inslag som i science fiction, utan det här är en verklighetstrogen prepper-thriller. Kanske kommer fler att följa i genren?
I dag ges ungefär 30 dystopiska ungdomsböcker ut per år i Sverige, enligt Svenska barnboksinstitutet. Ofta har böckerna en kvinnlig hjälte – och ofta (som i Kyla) är en kärlekshistoria inlindad i dramat.
Men i Till Vial, utgiven av Bonnier Carlsen, finns ingen traditionell ungdomskärlek. Bara två små barn, ensamma i rymden.
Enda sällskapet är varandra, den egna fantasin och oräkneliga stjärnor.
Effektivt tar författaren, skådespelaren och dramatikern Henrik Ståhl död på utopin om arken, att mänsklighetens kan kolonisera ett annat jordklot.
Först var exoplaneten Vial till för alla, men sedan var det bara de rika som skulle få åka med dit. Så kom kriget. Och allt blev trassligt.
Till slut var det bara Gladys och hennes gravida mamma Speedy som kom ombord på skeppet som skulle rädda mänskligheten. Nu är det (kanske) bara Gladys och hennes rymdfödde lillebror Keaton kvar.
Långsamt vecklar bakgrunden ut sig. Hur hamnade de här? Varför blev allt så fel? Och varför är de fortfarande 8 400 dagar kvar till det förlovade rymdparadiset Vial?
I Kyla kämpar barnen för sitt liv, i Till Vial flyr de för sin framtid. Olika lösningar på samma olösta problem: en planet som blivit svårbeboelig för människor.
I långa partier är huvudpersonerna utlämnade till sin egen och andra barns överlevnadsförmåga. Men underförstått kan barnen inte överleva i ett vakuum för alltid. I böckerna skildras kontrasten mellan barnens ensamma kamp och tiden när de hade vuxna, som de litade på, omkring sig. De hjältemodiga barnen får växa upp för fort och ta ett tungt ansvar för att klara livhanken.
I Kyla är hoten mot den fysiska hälsan, när mat och värme saknas. I Till Vial riskeras barnens psykiska hälsa. Hur håller man sig själsligt frisk när man är ensam i rymden?
Böckerna påminner om att vuxna inte kan lämna över allt ansvar för framtiden till våra barn. De ska inte behöva styra skeppet ensamma.