Hur många berättelser är egentligen individuella? Hur ofta är inte en persons berättelse också allas? Och hur gestaltar man den gemensamma erfarenheten?

Jag har aldrig läst en vi-roman, och har länge undrat hur det skulle fungera, men med Katarina Kieris ”Vårt värde” vet jag att det kan vara en svindlande upplevelse.

Kieri berättar ”om en uppväxt i en trakt som gränsade till en gränstrakt” och skriver ”vi” så att det bränner i magen, hjärtat ger efter för det stora och fram till nu oartikulerade, och jag minns. Inget av det Kieris ”vi” minns, förstås, för detta ”vi” växte upp i en annan tid, under folkhemmets rekordår, nånstans nära Tornedalens gränstrakter mellan Sverige och Finland. Men plötsligt är jag ändå där! Och minns den stumma känslan av att vara en kringdrivande flock som inte har något med sina föräldrars smärta att göra, men ändå lever under dess våld. Att ännu inte ha fått glänta på kraften i sitt eget jag, för man är en pusselbit i en barnslig massa utan konturer. Det finns saker att veta och kryptera och förstå, men mest tomrum, en historia som hänt före en själv, ”utan oss”, men som ändå dikterar allt. ”Vi hade erfarenheter som inte precis var våra egna, men som satt djupt inristade.”

En sådan djup erfarenhet: 1809 års gränsdragning. Det som går i arv, det strukturella som bara överförs, som sitter i språket, i trakten, och i föräldrarna. Det man inte värjer sig mot. Katarina Kieris kollektiva berättarröst rör sig inom språkens och identiteternas gränstrakter, där de dels är berövade tvåspråkigheten, och dels har ovanligt många tonfall inom sig. De bär på en skam över att inte kunna finska, och sneglar föraktfullt på dem från Katrineholm eller Falkenberg som kommer från en annan värld med hölass och sånger om blåsippor som man bara inte kan ta på allvar. ”Vi skämdes för det ena när vi var i det andra, och vi högaktade allt som vi aldrig skulle komma att tillhöra.”

Kieri fäster dessa små, subtila erfarenheter, de som är så svårfångade men ändå lägger sig raklånga över identiteter och liv, i ett språk som går rätt ner i den gemensamma smärtpunkten. Varje mening är en juvel, ett viktigt meddelande, en onåbar smärta som har väntat ett helt liv på att dechiffreras. Och så kryllar boken av humor, och av meänkieli, ett av Sveriges fem minoritetsspråk.

Katarina Kieri skriver en minoritetens erfarenhet med den kollektiva röstens styrka. Att läsa är att höra ropen. Att kapitulera för kraften när många får någonting viktigt sagt. Och själv uppgå i något större.