69 år har gått sedan den polske författaren Witold Gombrowicz "Ferdydurke" publicerades i hemlandet. Berättelsen om en ung författares resa genom sin egen omogenhet, dåtidens ungdomliga ideal och den polska aristokratins högfärdighet är en klenod i den moderna europeiska litteraturen – en roman som i ett enda välriktat slag sabrerar allt som är förställt. Att en svensk översättning direkt från polskan dröjt till i år är olyckligt, men egentligen kanske inte så underligt: "Ferdydurke" är erkänt svåröversatt och, liksom många andra av Gombrowiczs verk, full av språklekar, diminutiv och nyord.

Av den anledningen är det glädjande att David Szybeks överföring är gjord med sådan exakthet. Han väljer, till skillnad från Jan Stolpe och Magnus Hedlunds översättning via franskan (Bonnier, 1969), en linje som bevarar en större del av Gombrowicz ton. Centralt är det polska substantivet pupa, som kan betyda stjärt, bakdel, ändalykt men – som Danuta Borchardt skriver i förordet till sin engelska översättning från 2000 – har en alldeles egen betydelse i Gombrowicz polska. Borchardt valde av den anledningen att behålla det polska uttrycket, medan Szybek föredrar "rumpa". Det medför en del påhittiga böjningar – att rumpna – och är förstås bättre än Stolpe och Hedlunds "stjärtsing". Lyckat är också att Szybek har fångat Gombrowicz lek med överdrivna, högtravande uttryck genom ålderdomliga verbformer som "pluggom".

Den som läser "Ferdydurke" i sin nya språkdräkt slås samtidigt av hur modern romanen är, trots att den skrevs i mitten av 1930-talet. När Josef kidnappas från trettioåringens relativa vuxenhet och återförs till skolbänkens lydnad och upptåg, mostrarnas kvävande kärlek och vurmen för moderna ideal fungerar det utmärkt som en bild av vår tids skenhelighet – då liksom nu tycks omogenhet vara det mest förståndiga svaret. Berättelsen kulminerar i släkthemmet där allmoge ställs mot herrefolk, i en farsartad uppvisning av avståndet mellan över- och underklass. Samma känsla av förnedring och absurditet som vår tid alltså, men i andra salonger.

Det egentligen enda trista med den här utgåvan är omslaget: bokstäver bildade av rök och trådspolar. Varför inte återanvända Bruno Schulz fantastiska teckning som pryder originalutgåvan? Men med böcker är det naturligtvis innehållet som räknas, och även om Gombrowiczs prosa är av det slaget att vissa nyanser aldrig kommer att kunna uppfattas annat än på originalspråket så tycks David Szybek har kommit mycket nära.