Kartans bild av världen

Debutanten Jonas Gren använder sig av lantmäteriernas språkbruk i sin diktsamling. Åsa Maria Kraft har läst en lovande poetisk kartläggning.

9 juni 2014 17:10

Jonas Grens debutbok ”Lantmäteriet” drar in läsaren i kartornas språk och tecken, i en väv av dikter som kartlägger. Boken utgör också en kartläggning av själva kartritandet och mätandet, i enkel, men effektiv konceptuell form. Bortsett från att den inleds med fem kortare sviter som på ytan tycks mer komplicerat hard-core konceptuella, där motorvägens form, eller bambuns/höghusets form gestaltats i dikternas form. Gren använder rhizomet, eller organiseringsmönstret, som både bild och teoretisk anspelning kopplat till alla dessa former, något jag kan tycka känns en aning övertydligt och lite olyckligt. Framför allt för att skrivarens fokus då känns mindre angeläget.

Lyckligtvis tar snart den sista sviten ”Karta” vid, och den utgör bokens tyngdpunkt, både volymmässigt och intressemässigt. Här kliver ett ”lantmätarjag” in och går runt i glesa eller tätare växande dikter, också de gestaltade i form. Sättet som historiska lantmätningar vävs in i de nutida känns kon­genialt och säkert genomfört. En av de allra starkaste läsningarna utgörs av fyra dikter som är mittuppslag fyllda av upp­radandet och utspridandet av ord från kartläggningar av Katrineholm, från 1674–75, 1865, 1941 respektive 2010. Kartbilderna som uppstår går från den glesaste av glesbygd, gestaltad med 1600-talskartans tio glest utspridda ord: ”kyrka/säteri/bondhemman/mjölkvarn/såg/kvarn/sjö/ström/namnkunnige skogar/kärr/allmänning” till den mer än tio gånger så ordrika kartläggningen från 2010.

Som konceptuell form och metod är det otroligt enkelt, men effektivt.

Bokens metod tillåter också Gren att ställa sig stora frågor så att de framstår som att också de bara är en kartläggning av något slumpartat utplacerat i naturen. Människan individen och människan arten, och människans frågor om mening i tillvaron: ”geologiskt sett/borde jag redan ha/glömt mig//har ingen/aning om varför/man ska leva nu/som om jag levde nu/och inte/för en miljon år sedan/eller om/en miljon år”.

Hos Gren lyfter civilisa­tionskritiken från det enskilda jaget till en lång historisk kedja av mänsklig aktivitet, som framstår som omedveten, slumpartad och underlig. Här är bokens styrka.

I andra dikter tillåter sig Gren att flika in traditionellt bildspråk, klanger av visor, liknelser, metaforer och en slags naivare blick, som en kontrast. Allt detta bidrar till bokens särpräglade ton, som kanske skulle framstått ännu klarare med en något striktare redigering, men på det stora hela är ”Lantmäteriet” en debut värd att uppmärksamma.

Litteratur Lantmäteriet

Jonas Gren

10tal bok

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!