Ironisk blick på välmående medelklass

Enkla, vardagliga och inte alls särskilt fasansfulla liv. Håkan Lindgren har läst en samling välkammade noveller.

29 juni 2019 06:50

Opersonligt – det är mitt sammanfattande intryck av Curtis Sittenfelds sjätte bok på svenska, novellsamlingen "Jag säger det ni tänker".

För det mesta handlar det om övre medelklassamerikaner med hyggliga karriärer och olyckliga förhållanden. Tillräckligt välmående, tänker jag, för att kunna strunta i de outtalade regler och förväntningar som gör dem så olyckliga. De säger saker som "bra att veta så att jag inte börjar mansplejna klassisk musik för dig" och de väntar en liten stund med att öppna sina mejl, trots att de redan har sett första raden i mobilen, eftersom det är "den renaste njutning" deras liv har att erbjuda.

Tolstoj inledde en gång en roman med orden "Ivan Iljitjs liv var enkelt, vardagligt och fasansfullt." Det är en mening som gör läsaren beredd att granska huvudpersonens slentrianmässiga liv ur en ny synvinkel, som får all slentrian att upplösas.

Sittenfeld beskriver välkammade liv på en ganska välkammad prosa; därför utvinner hon inte så mycket ur sitt material som hon skulle kunna göra. Problemet är inte att de konflikter och irritationsmoment som drabbar huvudpersonerna är ganska små – som att rollerna är ombytta när huvudpersonen i vuxen ålder träffar den coolaste tjejen i klassen. Små konflikter är ofta mer effektiva än stora, om de hanteras skickligt. Hos Sittenfeld är det rent och modernt som på ett dyrare hotell, och i en sådan miljö krävs det en mycket speciell författarblick för att fräta fram några nya egenskaper hos tingen.

I hennes noveller finns det goda skäl att se illusionslöst på människorna, men hennes ironier förblir väluppfostrade. Om en kille som är otrogen skriver hon: "Clays mamma hade en regel när det kom till efterrätter: hon fick inte själv söka upp dem, men om en efterrätt råkade hamna mitt framför näsan på henne kunde hon unna sig den. Inte för att det skulle ha gjort hans mamma stolt, men Clay hade samma regel när det gällde Jenny."

Därför kommer det som en befrielse när en av Sittenfelds personer känner något starkt och oförnuftigt. Kirsten är besatt av den twittrande kändisen Lucy Headrick med "ett sådant raseri att det nästan kunde förväxlas med sexuellt begär". Och mer än så, Kirsten jobbade en gång på kollo tillsammans med Lucy innan hon genomgick sin förvandling till kändis, och minns någonting som skulle kunna användas för att skada henne.

Jag försöker lyssna efter återkommande teman och hittar åtminstone ett: Sittenfeld leder gärna in sina personer i situationer där könsrollerna är omvända på ett subtilt vis, så att kvinnan befinner sig i det som traditionellt skulle vara en manlig position. Maggie tjänar tjugo gånger mer än sin man, som gärna låter sig bjudas; han är dessutom snyggare än sin fru. I den inledande novellen är Nell med om ett one night stand på ett hotell, där mannen, utan att hon själv genast förstår det, är den svagare parten.

Hur påverkar det dem? De påverkas inte alls. De är varken mer eller mindre otillfredsställda än om det hade varit tvärtom. Det är snyggt att Sittenfeld låter det stanna där, att hon inte anstränger sig att göra en tydligare poäng av det.

Som bäst blir det när hon väljer en irrationell, osympatisk huvudperson – Frances, som är volontär på ett skyddat boende, och blir avundsjuk när en nyanställd kvinna får bättre kontakt med barnen. Liksom i den avslutande novellen, där Sittenfeld förlänger en konfrontation bortom den förväntade slutpunkten, och visar att hon har förmågan att se sina personer med en fördjupande, försonande blick.

Litteratur

Curtis Sittenfeld

Jag säger det ni tänker

Övers. Klara Lindell

Wahlström & Widstrand

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!