I februari 2016 fick Hans Rosling beskedet att han hade cancer i bukspottskörteln och ungefär ett år kvar att leva. Med ens blev allting bråttom, inte minst att skriva och berätta.
Med sonen Ola och hans fru hade Rosling tidigare planerat ett gemensamt bokprojekt kallat ”Factfulness”. Materialet visade sig snart räcka till två böcker.
”Factfulness” utkommer 2018, men redan nu föreligger självbiografin ”Hur jag lärde mig förstå världen”; en av de intressantaste och mest fängslande memoarer jag läst på senare år.
Hans Rosling, läkare, världsberömd forskare och föreläsare och en av grundarna till stiftelsen Gapminder. Under en stor del av sitt liv tog han som sin uppgift att få människor att förstå att tillståndet i världen rörande fattigdom, barnadödlighet och sjukdomar faktiskt inte är så nattsvart som många tror. Tvärtom går de flesta kurvor uppåt.
Men hur började allting för arbetarpojken från Uppsala?
Svaret ger han själv: ”Det råder inga tvivel om att min starka längtan efter att förstå världen började med mynt i kaffesäckar och pappas historier framför en världsatlas.” Pappan arbetade på Lindvalls rosteri och brukade ta hem de fjärran ifrån komna mynten som ibland råkat hamna bland kaffet, och ge dem till Hans. Han sparade dem i en trälåda som han behöll livet ut. Hans nyfikenhet var väckt.
Första steget ut i världen tog han som ung läkarstudent på 70-talet, då han reste till Indien tillsammans med sin blivande hustru Agneta.
Han träffade indiska läkarstudenter och insåg förbluffad att de kunde mycket mer om medicin än han. Hur var det möjligt? Indien var ju ett u-land, fattigt och hopplöst efterblivet. Hm… tänkte Hans.
Som färdig läkare respektive barnmorska tjänstgjorde Hans och Agneta sedan under två år i det nyligen självständiga Mocambique, i en stad med ett upptagningsområde av ca 300 000 människor. Där fanns ett sjukhus med femtio sängplatser, och där arbetade Hans tidvis som ensam läkare tillsammans med dåligt utbildad, i många fall inte ens läskunnig, sjukvårdspersonal.
Behoven var enorma, resurserna minimala. Det tvingade fram ett nytt sätt att tänka och en smärtsam insikt: det gick inte att bedriva sjukvård på samma sätt i Mocambique som i Sverige. Här, med ett jämfört med Sverige hundra gånger större behov mött med en hundradel av svenska resurser, gällde istället back to basic; så mycket grundläggande livräddande behandling som möjligt till så många som möjligt. Något som han ibland fick försvara inför upprörda svenska kolleger.
Här, i den nybyggda staden Nacala, lärde sig Hans mycket, bland annat att inte under några omständigheter cykla till jobbet.
Vita män som cyklar är här en okänd och löjeväckande företeelse. Hans blir grundligt utskrattad och tvingas till slut att kapitulera inför den lokala anti-cykelkulturen.
Han får nya vänner, som t ex den kloka mama Rosa, och Niheriva som är den enda överlevande av fyra syskon och vars namn betyder ”graven är öppen” – ett slags tillfälligt namn man gav till nyfödda som inte förväntades överleva.
Ett lärorikt möte bland många var det med den gamla kvinnan som kom till sjukhuset med ett komplicerat benbrott. Utan bedövning (bedövningsmedlet var slut) uthärdade hon en extremt smärtsam tillrättaläggning och gipsning. Rosling ordinerar sängläge med antibiotikadropp i en vecka.
Men vem möter honom i dörren när han nästa morgon kommer till sjukhuset, om inte kvinnan med sitt ben i gipspaket? Hon ville bara tacka doktorn innan hon gick, säger hon, nu måste hon hem och mata sina höns.
Och Rosling berättar: ”Patienter, deras släktingar och sjukhuspersonalen lärde mig att stå ut med att jag inte kunde uppnå allt, och det svåraste för mig att förstå var att det var patienten som bestämde.”
Det var också under åren i Mocambique han först kom i kontakt med den mystiska förlamningssjukdom som senare kom att göra honom till en hängiven forskare. Den forskningen för honom så småningom både till Hudiksvall och till Kongo.
Hans Roslings signum var hans positivitet och djupa engagemang för att människor skulle våga (eller vilja, det var inte alltid självklart) tro på att världen kanske trots allt inte kommer att gå under.
Som en fast grund för sin övertygelse lyfter han fram sin egen, och sin familjs, klassresa: mellan gammelmormor som var en utfattig analfabet och Roslings egen professorstitel var det bara fyra generationer. Kunde jag så kan väl de… tycks Rosling ha tänkt.
Bokens titel kan tyckas vara en aning pompös. Likaså berättarens höga anspråk på att faktiskt ha förstått världen, till skillnad från (många) andra.
Noteras kan också att han knappast ens nämner realiteter som klimathotet och miljöförstöringen. Men samtidigt är det här en mycket ödmjuk bok.
Rosling hyllar inte sig själv, utan alla de människor han mött som öppnat hans ögon, inte minst kvinnor i Afrika.
Imponerande är också samarbetet mellan Rosling och författaren och journalisten Fanny Härgestam.
På bara några få månader och efter endast ett personligt möte, men desto fler telefonsamtal och mailkonversationer, har de tillsammans skapat en livsberättelse i skuggan av döden.
Lättillgänglig och full av berättarglädje, vetgirighet, humanism, humor och dramatik.