Fri tolkning av klassiker

Lewis Carroll-klassikern "Snarkjakten" har fått en moderniserad översättning som kastar loss från originalet. Marta Ronne är en smula kluven till omdaningen.

15 december 2014 12:50

Lewis Carrolls ”Snarkjakten”, ”The Hunting of the Snark”, räknas tillsammans med böckerna om Alice i Underlandet och i Spegellandet och dikten ”Jabberwocky” till hans främsta verk. Eposet handlar om jakten på en snark vilken kan visa sig vara det mycket farligare djuret Boojum, i Ellerströms nyutkomna utgåva kallad Snörvel. Förutom skeppets kapten och kock består besättningen bland annat av en bagare, en slaktare samt en rad märkliga figurer som en bankir, en advokat, en hattmakare och inte minst en bäver. Berättelsens handling är full av ologiska vändningar och nonsensdialoger som förhalar förloppet. Det hela utmynnar i en oväntat tragisk händelse, som också är ett slags antiklimax, vilket för tankarna till drömmar eller hallucinationer.

Sedan sin tillkomst 1867 har ”Snarkjakten” lockat översättare från många språkområden, kanske just därför att nonsenslitteraturens och ordlekens mästare Carroll förblir en ständig utmaning. Här har Lars Forssells och Åke Runnquist briljanta tolkning från 1959 blivit en litteraturskatt där också Tove Janssons illustrationer tog vara på berättelsens kusligt drömlika prägel.

Nu får ”Snarkjakten” ett nytt liv i Isabella Nilssons översättning och med teckningar av Andrzej Ploski. I motsats till Forssells och Runnquists originaltrogna översättning är Nilssons version en mycket fri tolkning av ursprungstexten, om än med samma titel som hos föregångarna. Ett antal strofer ligger mycket långt från originalet och en har tillkommit för att runda av eposets andra kapitel. Därigenom har hon kunnat behålla Carrolls karaktäristiska rytm, snarlik den i klassiskt barnkammarrim. Texten har dessutom moderniserats med hjälp av många idag självklara begrepp och uttryck som ”skeppet Shanghai”, ”bävernylon” och ”EU-bidrag”. Det är en befogad strategi om man vill låta en gammal litterär klassiker ta plats inom dagens skönlitteratur men personligen känner jag mig något kluven till en översättning som i så hög grad kastat loss från originalet. Det hindrar inte att jag beundrar både Nilssons enastående stilistiska skicklighet och det fantasifulla slutresultatet. En kommentar om hennes eget arbete hade dock absolut varit på plats.

Andrzej Ploskis skissartade tuschteckningar ligger långt från Tove Janssons detaljrika och genomarbetade illustrationer. Teckningarna växlar mellan figurativa och abstrakta där de senare påminner om de vilt löpande linjerna och strecken i Max Ernsts litografier till en fransk respektive en tysk version av ”Snarkjakten” från femtio- respektive sextiotalet.

Litteratur

Snarkjakten

Lewis Carroll

Översättning: Isabella Nilsson

Illustrationer: Andrzej Ploski

Ellerströms

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne