En vandring i helvetet

Båda delarna i Anatolij Martjenkos självbiografiska romansvit om de omänskliga förhållandena i Gulag ges nu ut på svenska. Det är en litterär händelse, skriver UNT:s Bo Gustavsson.

10 februari 1916 17:59

Anatolij Martjenko var en centralgestalt i den sovjetiska dissidentrörelsen under flera decennier. Han kom från ett sibiriskt arbetarhem och tillbringade närmare 20 år av sitt liv i fängelser och arbetsläger. Han dog 1986 i sviterna av en hungerstrejk för frigivandet av samtliga politiska fångar i Sovjet. Postumt tilldelades han Sacharovpriset för sin kamp för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet i sitt hemland.

Martjenko gjorde sig först känd med sin självbiografiska roman ”Mitt vittnesbörd” från 1967. Den kom ut underjordiskt och blev en samizdatbestseller. I boken skildras de politiska fångarnas inhumana villkor i sextiotalets sovjetiska fängelser och läger. Romanen utgör andra delen i en svit vars första del ”Lev som alla andra” handlar om Martjenkos två år i frihet efter frigivningen ur ett arbetsläger hösten 1966. Båda delarna av romansviten ges nu ut på svenska. Det är en litterär händelse.

I ”Lev som alla andra” berättas det om Martjenkos återkomst till Moskva och arbetet på ”Mitt vittnesbörd” medan han utsätts för trakasserier från myndigheternas och säkerhetstjänsten KGB:s sida. Han blev aldrig någon homo sovieticus, vilket ju var målet för sovjetsystemet, utan han protesterade alltid mot orättvisor och övergrepp. Han var en samvetets röst i ett samvetslöst samhälle. I förordet till boken säger Martjenko med glimten i ögat att hans öde trots allt varit förhållandevis lyckligt med sovjetiska mått mätt.

Den ryska litteraturen har sin egen vittneslitteratur om de omänskliga förhållandena i Gulag. Den främste representanten är naturligtvis Solzjenitsyns ”En dag i Ivan Denisovitjs liv”. Martjenkos version av Gulag i ”Mitt vittnesbörd” och ”Lev som alla andra” känns mer naket genuin eftersom böckerna är skrivna i jagform. Fiktionen är väldigt tunn och därför upplevs händelserna och miljöerna som mer autentiska. ”Mitt vittnesbörd” inleds med dessa sakliga påståenden: ”Mitt namn är Anatolij Martjenko. Jag är född i den lilla sibiriska staden Barabinsk, inte långt från Novosibirsk.” Det är en saklighet som ger berättelsen en objektiv trovärdighet och ett känslomässigt centrum i det egna subjektet.

Martjenkos helvetesvandring i Gulag började 1958 då han dömdes till två års straffarbete efter ett gängbråk. Han blev oskyldigt dömd eftersom han själv inte deltog i bråket. Efter frigivningen försökte han 1960 fly landet, men arresterade vid iranska gränsen. Straffet blev sex år i ett politiskt läger för ”fosterlandsförräderi”. I lägret läste han mycket samtidigt som han iakttog det mänskliga eländet och lidandet omkring sig. När han släpptes fri 1966, var han en övertygad motståndare mot regimen. Vid den tiden höll en medborgarrättsrörelse på att växa fram i Sovjet efter den internationellt uppmärksammade rättegången mot Sinjavskij och Julij Daniel som under pseudonym hade publicerat sina verk i Väst. De politiska fångarna och stödet för deras kamp blev en central fråga för den sovjetiska medborgarrättsrörelsen under flera decennier framåt.

I mars 1981 arresterades Martjenko för sista och sjätte gången. Han dömdes till tio års läger och fem års förvisning på grund av ”antisovjetisk propaganda”. Han hade skrivit kritiska artiklar mot sovjetmakten, protesterat mot förvisningen av Sacharov till Gorkij och varit allmänt aktiv i dissidentrörelsen. En månad efter Martjenkos död i december 1986 släpptes alla politiska fångar på order av Gorbatjov. Det blev början på perestrojkan. Postumt utkom ”Lev som alla andra” i USA 1987 och 1989 i Sovjet.

Anatolij Martjenko blev den siste politiske fången i Sovjet som dog i fångenskap. Han ville inte leva som alla andra, även om han hört de orden hela sitt liv. Han ville inte bli en jasägande homo sovieticus, han ville inte kompromissa med den statssaktionerade ondskan. Han ville ge sitt vittnesbörd som dissidentförfattare. Hans röst är individens röst i ett repressivt kollektivt samhällssystem. Därför kallar han sin romansvit för ”Självbiografiska skrifter I” och ”Självbiografiska skrifter II”. Det är skakande tidsdokument, ändå saknar de inte humoristiska poänger.

Historien har en tendens att upprepa sig. Det sker idag i Putins Ryssland där förföljelse mot oppositionella och en utbredd västfobi blir allt mer påtaglig. Anatolij Martjenkos självbiografiska romaner är en skrämmande påminnelse om vad en sådan samhällsutveckling kan leda till.

Litteratur

Anatolij Martjenko

Lev som alla andra

Mitt vittnesbörd

Övers. Mikael Nydahl och Sven Vallmark

Ariel förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Bo Gustavsson