Minnet är en högst bedräglig vara. Det vet vi alla. Saker förläggs, möten glöms bort, dåliga händelser försvinner in i hjärnans vindlingar (om man har tur och inte är av den långsinta sorten).

Allt det må vara hänt, men när minnet sviker så till den grad att själva livsanden försvinner och allt mest blir ett töcken, då kanske det värsta möjliga redan inträffat. Att bli dement är nämligen något många fruktar långt mer än döden.

När författaren Alice Staffan Beckmans älskade går in i ålderdomens glömska vaknar riddaren i honom. Han går till motattack med de medel han kan så väl: det skrivna ordet, odödligheten inpräntad mellan två pärmar. Ja, för "Minns du?" är en ren och skär kärlekshandling där Beckman inte bara försöker återskapa sin älskades minnen, utan också indirekt bevara dem, för henne, eftervärlden och läsarna.

I denna berättelse på dryga hundra sidor beskriver Beckman på ett oförställt sätt det som kom att bli ett liv. Annabelle. Hon som aldrig beklagar sig trots att livet far fram ganska omilt. Och det redan från start. Annabelle blir med barn innan hon ens blivit myndig och tvingas gå till kungs för att kunna gifta sig med den man som inte bara gör henne med barn utan också bedrar och slutligen lämnar henne. Snart följs han av en ny mycket svartsjuk man som gör att hon måste dölja sitt förflutna. Författaren vet, eftersom Annabelle berättat för hen som blir hennes sista make.

Dessvärre blir något skevt med detta ”återuppväckande” av minnen, för Annabelle blir sorgligt nog mest bara en chimär, en spegling genom sina män, och inte minst genom författaren själv. Och det blir allt tydligare ju längre in i boken jag kommer, då Annabelle allt mer försvinner till förmån för Beckman själv, hens transsexualitet och föräldrarnas biografi.

För även om Beckman har högst ärliga intentioner med sin ”minnesbok” så har hen också sina tvivel: ”Är det här bara ännu en av de romaner i vilka jag i min klyvnad försökt kartlägga eller tränga in i verkliga eller fiktiva kvinnor och deras liv i sökandet efter mej själv?!”

Ja, någonstans där landar sanningen tyvärr. Men även om boken inte riktigt blir det Beckman siktat på så vinner den i sin orubbliga ärlighet och i Beckmans flyhänta, nästan flyktiga skrivsätt som skapar ett slags befrielse. Ett andrum. En tillåtelse att vara. Jag. Du. Annabelle. Alice Staffan Beckman.