En modern folksaga

Elsie Johanssons nya roman är en inre resa i sagans form. Marta Ronne fängslas av en levande huvudperson som dröjer sig kvar i minnet långt efter läsningens slut.

27 maj 2014 16:49

Elsie Johanssons kvinnliga romanpersoner brukar vara starka nog för att kunna ta livet vid hornen. Så även den fyrtioåriga journalisten Saga Modig i ”Sagas bok. En trovärdig historia”. Det är en lång och omsorgsfullt uppbyggd berättelse där Johansson än en gång tecknar ett kvinnoliv med rötterna i förkrigstidens bondesamhälle.

Romanens egentliga handling utspelar sig i början av sjuttiotalet. Hösten 1971 möts Saga och hennes sex äldre syskon i samband med modern Matilda Wessmans begravning och åtföljande bodelning. Gamla antydningar om att Saga skulle ha haft en annan far än de övriga syskonen får liv igen. Det hon får med sig är en skokartong märkt ”Sagas leksaker” som även visar sig gömma ett meddelande från modern. Detta oansenliga arvegods får Saga att vilja gå till botten med de obesvarade frågorna från barndomen.

Romanen är en uttalad lek med folksagan som genre, från den typiska inledningsfrasen ”Det var en gång…” till de små sagoberättelserna i början av varje del och vidare till sagornas magiska sjutal. Sagas resa tillbaka i tiden handlar på det symboliska planet om att öppna sju dörrar med sju nycklar. Frågan om Sagas biologiska far får sin upplösning på midsommarnatten. Det knyter an romanen ännu närmare till folksagor och därmed till det muntliga berättandets konst som historiskt sett har varit kvinnornas domän. Samtidigt är romanen en realistisk samhällsskildring, där Johanssons bild av det gamla bondesamhället och Fattigsverige som vanligt är helt osentimental. Intressant nog är ”Sagas bok” en berättelse om olika slags klassresor. Tack vare sin välbärgade fosterfamilj blir Saga en ekonomiskt oberoende intellektuell. Hennes föräldrar Tilda och Manne Wessman hade tvärtom långt före hennes födelse tagit var sitt kliv neråt i bondesamhällets inre hierarki.

Stundvis blir handlingen något invecklad och berättelsen alltför pratig. Ofta måste jag påminna mig om att Sagas referensramar hör det tidiga sjuttiotalet till, ett decennium som annars inte märks så mycket i romanen. I epilogen tar Sagas liv en ny vändning en bit in på åttiotalet. Författarens alter ego skymtar ibland fram med sin subtila humor och sin lätta distans till det som berättas.

Den frånskilda Saga är liksom jaget i Johanssons ”Sin ensamma kropp” sin bästa samtalspartner. Hon är resonerande, oberoende och självironisk – och absolut inte perfekt, vilket gör henne både levande och övertygande. Hon tillhör de romanpersoner som långt efter att berättelsen är slut dröjer sig kvar i minnet.

Litteratur

Elsie Johansson

Sagas bok. En trovärdig historia

Albert Bonniers Förlag

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Marta Ronne