En hjärtknipande historia

David Nicholls succéroman En dag är som gjord för vita duken. Men Therese Eriksson är inte förtjust i dess tydliga genrebrott.

7 januari 2011 11:30

I sin nyårstext om slut i litteraturen (UNT 31/12) skriver Sebastian Johans att konventionen påbjuder att ”kiosklitteratur av romance- och feelgoodkaraktär måste så klart leverera ett slut som smakar socker”. Det vill jag gärna skriva under på. Nu är ju inte David Nicholls extremt uppmärksammade och hajpade roman En dag någon kioskroman precis, utan tvärtom en välskriven och ofta psykologiskt intressant underhållningsroman i sann brittisk anda, som för tankarna till författare som Helen Fielding och Nick Hornby. Kanske också Marian Keyes. Men underhållning är det likväl. Och då är inte olyckliga slut välkomna, punkt. I den meningen är jag mycket konservativ.

Ett olyckligt slut i den här sortens roman är förstås ett försök att göra den seriösare än vad en lycklig ände på det hela skulle göra, men det ett är ett genrebrott så magstarkt att Nicholls i fallet med En dag sett sig föranledd att mildra läsarens kraschlandning. Det är nog därför han lagt till några kapitel i slutet som andas förtröstan, som trycks som mjuk bomull mot ett blödande sår. Men blöder gör det ändå. Och inte på något nödvändigt, omvälvande och utmanande vis som när en stor roman vänder upp och ner på ens världsbild – utan snarare som när man slinter med osthyveln eller skär sig på ett papper. Så onödigt, så meningslöst.

Med det sagt så vill jag ändå understryka att David Nicholls kioskvältare till roman är en rätt hjärtknipande historia, ofta rolig, stundtals smärtsam och däremellan tryggt mysig på det där sättet som det verkar meningen att delar av den brittiska samtidslitteraturen måste vara. När Emma och Dexter möts ordentligt för första gången fredagen den 15 juli 1988, är det deras examensdag från
universitetet. Det är ett möte som verkar högst flyktigt, men som i själva verket ska visa sig vara starten på det mest beständiga i deras liv. En livslång vänskap, naturligtvis med inslag av olycklig ”meant-to-be-kärlek”.

Nicholls låter sedan läsaren följa Emma och Dexter genom nedslag i deras liv som det gestaltar sig varje 15 juli de följande dryga femton åren. Ibland möts de, ibland lever de långt ifrån varandra både geografiskt och känslomässigt. Alltid är de närvarande i varandras medvetanden. Låter det som något som skulle lämpa sig för vita duken? Absolut. Och under 2011 kommer också filmen som är baserad på boken, med Anne Hathaway och Jim Sturgess i huvudrollerna. Utan att ha sett den, förstås, törs jag nästan lova att den kommer att vara bättre än boken. Om man inte sjabblar bort det helt kommer det att bli en rom-com med mörka stråk och av högsta klass. Få böcker är så uppenbart filmiska som En dag, men så har ju Nicholls också skrivit manus för både film och tv tidigare.
En dag är utmärkt översatt till svenska av Pia Printz, som lyckades knipa rättigheterna till boken på svenska och därmed också blev förläggare i egen regi. Det är alltid lite glädjande när de små förlagen norpar kassakorna framför ögonen på de större. 

 

Litteratur
David Nicholls
En dag
Översättning Pia Printz
Printz publishing

David Nicholls
En dag är David Nicholls tredje roman. De två tidigare heter i svensk översättning På vinst och förlust samt Mitt livs roll (Norstedts).
Nicholls har också skrivit manus till filmer och tv-serier, bland till dramakomedin Cold Feet (Kalla fötter).

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Therese Eriksson