Den som vill fortsÀtta Àta sin Krav-skinka med bibehÄllen sinnesro gör bÀst i att undvika Lina Gustafssons reportagebok "Rapport frÄn ett slakteri".
Lina Gustafsson Àr veterinÀr och sökte sig för ett par Är sedan till ett större slakteri för att som anstÀlld av Livsmedelsverket arbeta som kontrollant. Hennes uppgift var att se till att djuren behandlas enligt regelverket. Det kunde till exempel innebÀra att skilja ut de djur som haltade och dÀrmed skulle fÄ en nÄgot snabbare vÀg till döden.
Bultpistol eller bedövning med koldioxid, i slutÀnden dock detsamma.
Hela hennes uppgift ter sig som ett sisyfosarbete av groteska dimensioner. 3 000 grisar per dag slaktas â last efter last rullar in pĂ„ gĂ„rden och vidare tills de snart hĂ€nger i bakbenen, bedövade, nĂ€r kniven snittar dem till döds. Att i den kontexten pĂ„peka att det Ă€r för blött pĂ„ golvet sĂ„ att grisarna fryser, Ă€r kanske vĂ€llovligt men ocksĂ„ hopplöst.
PĂ„ det hela taget följs dock reglerna â vilket gör boken Ă€n mer drabbande. Det gĂ„r inte att skylla pĂ„ enstaka rötĂ€gg eller hĂ€nvisa till brister som kan rĂ€ttas till nĂ€r sjĂ€lva systemet Ă€r satt under lupp. Jag vet inte hur man pĂ„ nĂ„got rimligt och moraliskt sĂ€tt skulle kunna försvara den industriella slakten som Lina Gustafsson beskriver.
Ganska snart bestÀmmer hon sig ocksÄ för att sluta pÄ slakteriet. Under mÄnaderna dÀr vÀxer hennes rapport fram. Den Àr som bokens titel indikerar saklig, ofta ÄterhÄllen i kÀnslorna. Beskrivningarna Àr konkreta och knappast möjliga att vÀrja sig mot. Blodet rinner pÄ golv och vÀggar, flÀckar ner klÀder och handtag, organ slÀngs i högar; kroppar dinglar pÄ krokar, flÀks upp. Avföring sköljs bort. DÀrtill djurens alla skador och sjukdomar; sÄr och bölder.
Lina Gustafsson anvÀnder alla sinnen i sin rapport: HÀr luktar blod och rengöringsmedel, det Ängar av varma kroppar i kylan. I den kanske mest obehagliga scenen skriker grisarna i Ängest nÀr de sÀnks ner i koldioxiden som ska bedöva dem i sista steget före sjÀlva dödsögonblicket.
Som veterinÀr har Lina Gustafsson en klar blick för djuren, men inte minst Àr hennes bok ocksÄ en skildring av mÀnniskorna pÄ slakteriet. Det skrÀmmande ligger ocksÄ hÀr i det vardagliga. HÀr jobbar helt vanliga mÀn. Hon kommer dem sÀllan speciellt nÀra, men fÄngar en jargong som Àr bekant frÄn mÄnga arbetsplatser. Man skÀmtar, lÀngtar till helgen, oroar sig för övertid nÀr produktionslinjen bryts av ett tekniskt fel.
Ăgonblicksbilderna Ă€r effektiva. En transportör slĂ„r till en av veckans sista grisar hĂ„rt över ryggen och konstaterar att han dĂ€rmed tar helg. Lina Gustafsson noterar: "Jag möter hans blick. Det finns inte ett spĂ„r av stress eller aggressivitet i den. Det Ă€r samma sorts utandning som en trött kontorsarbetare kunde ha gjort och samtidigt drĂ€mt en pĂ€rm i bordet: Nog för idag!"
MĂ„nga av de anstĂ€llda har hamnat pĂ„ slakteriet av slump eller brist pĂ„ alternativ. Man blev kvar, helt enkelt. SĂ„ vĂ€xer textens sociologiska dimensioner fram â apropĂ„ de inledningsvis nĂ€mnda Krav-grisarna till exempel. Slakteriets personal ser med visst löje pĂ„ storstadsbor som betalar extra för sitt kött pĂ„ "nĂ„gon fin saluhall i Stockholm".
Det heter ibland att ett verk stÀller viktiga frÄgor. "Rapport frÄn ett slakteri" gÄr bortom det och ger svaret i klartext: "Det Àr djurplÄgeri, och alla vet det, egentligen." Slutsatserna lÀmnar Lina Gustafsson till var och en.