Kritikerollen i upplösning

Det enda man kan vara säker på här i världen är att det då och då kommer att uppstå diskussioner om litteraturkritiken.

23 januari 2015 13:38

För närvarande, när det precis blossat upp en ny sådan, mellan SvD:s nya kulturchef Lisa Irenius (fd kulturchef på UNT) och akademiledamoten Kjell Espmark, frestas man att säga: passa på att delta medan det ännu finns kritiker kvar att diskutera.

Det här är inte samma sak som att säga att allt blir sämre. Eller för den delen att alla kritiker kommer att försvinna. Det som sker är istället någonting annat: kritikerrollen håller på att förändras och kritikeridentiteten befinner sig i upplösning.

Där redaktionerna förr hade människor som skrev om litteratur just därför att de var kritiker – och uppfattade sig som kritiker – har de nu skribenter som i-b-l-a-n-d sysslar med kritik men som oftast gör något helt annat. Och som därför har en annan identitet.

Möter du dessa människor på en fest, skulle de alltså inte svara ”Jag är litteraturkritiker” när du frågar om deras yrke. Fullt naturligt blir därför också så att redaktionerna snarare efterfrågar ämnesspecifika sakkunskaper när en bok ska recenseras än erfarenheten som litteraturkritiker. Det vill säga: kan man på något sätt – via sin kunskap eller bakgrund – knyta an till ämnet som boken behandlar, är det mer intressant än den traditionella kritikerblicken.

Tvärtom vad debatten brukar lyfta fram, är det här något som syns mest i recensionerna av fackböcker. Dessa recenseras mycket sällan som verk och det existerar knappt någon syn på vad kvalitet för en fackbok är, har varit eller bör vara. Istället inriktas kritiken på de åsikter som förs fram och hur dessa bryts mot recensentens egna. Hittar man ingen skribent med personliga kopplingar till ämnet, blir det heller ingen recension.

Detta är rejält knepigt och på vägen förloras naturligtvis något värdefullt. Men – det är värt att komma ihåg – det finns också vinster med utvecklingen. Att en stor del av amatörkritiken på bloggar och internetforum har kommit att handla om läsupplevelser berättar något om att litteraturkritiken har haft problem att levandegöra litteraturen.

Att kritikeridentiteten befinner sig i upplösning kan mycket väl (också) leda till något bra: att vi får ta del av fler ingångsvinklar. Kanske kunde kritikerblicken på något sätt samsas med de personliga erfarenheterna och levandegörandet av läsupplevelsen.

Men om det ska vara möjligt måste kritikerdebatten breddas. Den borde innefatta kritiker, redaktörer, förlag och författare – men också läsare. Tillsammans skulle det faktiskt gå att hitta en framtid där kritiken återuppfinns och förnyas.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Anders Mildner