Konsten att vara kreativ

En blixt, en glöd, en knäpp. Så kan ögonblicket när inspirationen slår till beskrivas. Vad som föranleder den här knäppen är svårt att definiera. Det kan vara allt ifrån hårt disciplinerat arbete till total avslappning. Vi har träffat fyra olika personer som är kreativa på heltid. Hur navigerar de mellan prestationsångest och stolhet över det egna verket, mellan ordning och kaos?

7 juni 2008 00:01
Blixten slog ner på Café Linné

Eva Högberg har städat ända fram till klockan tre på morgonen. Sen vaknade hon klockan sex igen och tänkte på vad hon skulle bjuda på till lunch. Hon önskar att UNT kunde hälsa på om några veckor i stället, då skulle hon ha haft fler färdiga verk att visa, det lovar hon. Prestationsångesten kilar in sin envisa fot så fort man lämnar dörren på glänt. För i verkligheten städar Eva Högberg sällan, och när hon jobbar hårt med sin konst kan hon helt glömma bort att äta.
Det sägs att den kreativa processen består av fyra huvudstadier. Det första tillståndet utgörs av problemformuleringen. Detta följs av en sorts inkubationstid där man lägger problemet åt sidan. Det här tillståndet kan pågå i ett par timmar upp till flera år, och det finns rekommendationer om att man ska röra sig fysiskt i detta stadium eftersom det frigör tankarna. Den tredje delen av processen är aha-upplevelsen där man slås av själva idén. I fjärde och sista stadiet prövar man sin idé. Det finns också ett femte stadium som vissa konstnärer kallar postkreativ depression.

Eva Högberg följer, utan att veta om det, det andra stadiets rekommendation. Varje morgon ger hon sig ut på en joggingtur. Efter första timmen har de malande tankarna lämnat hjärnan och resten av rundan blir som en meditation.
Vårt samtal börjar naturligt nog i Eva Högbergs barndom, kring den prestationsbefriade kreativiteten som någonstans i mellanstadiet plötsligt hämmades och ströps.
- Jag vet inte vad som hände, men efter det var jag blyg. Jag är fortfarande blyg.
Det är svårt att tro. Eva Högbergs konst är allt annat än lågmäld och försiktig. I utställningen Push up fick kungspudeln Greta sitt huvud utbytt mot Claudia Schiffers på målningar av supermodellen i naturlig storlek, som en replik på H&M:s stora julreklam. Samhälls- och konsumtionskritik kombinerat med en våghalsig humor.

Vad är inspiration egentligen och hur känns den?
- Som en blixt, svarar hon snabbt.
En dag när Eva Högberg satt på Café Linné drabbades hon av idén att hon ville göra ett stort hjärta som pulserade.
- Jag ser inte varje detalj på en gång utan utvecklar dem efter hand.

Hjärtat fick så småningom ett blodomlopp, gjort av 500 meter lång röd plastslang, och allt kopplades till en dator så att hjärtat pulserade. Hjärtat ställdes ut i Anatomiska teatern i Gustavianum där blodomloppet slingrade sig över hela rummet.
Hon säger att hon aldrig skulle vilja ägna sig enbart åt den egna konsten, att hennes jobb som lärare är nödvändigt för att hon ska ha rutiner.
- Annars skulle jag hamna i armod och depression, skrattar hon.
För några år sedan handledde hon några killar i måleri och skulptur. Killar som bara strulade och vägrade gå i skolan. Eva Högberg säger att hon tror att destruktivitet är de maktlösas kreativitet. Att lära ut hur man ska drabbas av den där kreativa blixten är såklart omöjligt. Men hon kan vägleda människor i sin kreativitet.
Kör folk fast i sitt skapande brukar hon ge dem tipset att helt enkelt doppa penseln i färg och dra ett streck. Det gäller att fortsätta arbeta trots att ljuset från blixten avklingat.
Det kan alltså vara motigt i själva skapelseprocessen, men hur känns det efteråt när man står där med ett färdigt verk?
- Tiden direkt efter en utställning kan vara tuff. Då är jag dränerad på energi och fastnar framför teven eller datorn.

I ateljén i det lilla huset i Sunnersta sover den vita döva katten i solen i fönstret. På väggarna hänger stora dukar. Eva Högberg har börjat måla igen efter att ha gjort installationer i tio år. Bredvid fönstret sitter en målning av ett ansikte omgivet av sju erigerade penisar. På lemmarna promenerar dalahästar.
- Jag kände mig utlämnad bredvid den där målningen när jag ställde ut den på konstmässan i Köpenhamn. Det var fel forum, folk strömmade igenom lokalen, kastade ett öga åt mitt håll och konstaterade att där står hon med alla snopparna.
Hon kände sig hämmad efter utställningen, lät andra människors blickar hindra henne från att skapa vad hon egentligen hade ett behov av att uttrycka. Hon började tvivla på sig själv och plockade bort en del målningar från hemsidan.
- Man lämnar ut sig mer än man förstår. Vissa säger att man är modig. Själv tänker jag inte att det är modigt.
Det är också så, beskriver hon, att i ett visst skede i arbetet lämnar verket henne och börjar leva på egen hand.
- Verket är inte jag. Det får tala för sig självt. Men generellt kan man väl säga att jag jobbar mycket med utsatthet.
Hon säger att hon ibland undrar vad det är för mening med att skapa konst. Hon frågar sig varför hon inte bara struntar i allt vad konstnärliga processer heter. Då skulle hon slippa prestationsångesten, tomheten efter en utställning, stressen inför en deadline, sårbarheten hon känner när andra dömer hennes verk.
- Kanske gör jag konst på bekostnad av livet självt. Det lät dramatiskt det där, jag vet. Jag är alldeles för allvarlig.
Hon skrattar högt.
Eva Högberg säger att det finns flera anledningar till att hon trots allt väljer att vara konstnär. Hon vill stanna i lekstugan och bygga sina egna världar, åstadkomma något nytt som hon aldrig förr gjort. Och så finns det förstås en vilja att bli sedd och förstådd, säger hon.
- Jag längtar efter tillståndet vid hårt arbete när tid och rum upphör och konsten börjar leva sitt eget liv. Dessutom bor det ett överenergiskt litet djur i mig som hela tiden kräver att jag ska prestera.
Eva Högberg
Jobb: Konstnär
Ålder: 54 år
Bor: i ett litet hus i Sunnersta, Uppsala
Definierar kreativitet som: liv och rörelse
Ett urval utställningar: Hjärtat, installation i Anatomiska teatern, Museum Gustavianum 1999. Gretas sal, installation på Ikea 2000. Deltog med bidraget Nätet i tävlingen om den konstnärliga utsmyckningen av Ground Zero i New York 2003. Ställer ut på Moderna museet i Saitama, Japan i november 2008.
Gör just nu: Har börjat att ana att livet har ett slut. Försöker uppfinna något som gör att jag kan uppleva tiden lika oändlig som när jag var liten.
Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Viktoria Hårdstedt