Visuellt sug hos Kallioinen

Matti Kallioinen har slagit in på en mörkare väg och hans rörliga rumsinstallationer fortsätter att övertyga.

26 maj 2015 15:39

Matti Kallioinens flåsande hoppborgar har en stark suggestionskraft och en nästan överrumplande förmåga att snabbt reducera sin betraktare till en samling receptorer. Det är märkligt att ganska enkla konstruktionerna av vindtygsskulpturer, programmerade fläktar, basala ljuseffekter och musik fortsätter att vara samma visuella magsugare trots att man stött på dem i många olika sammanhang och den initiala överraskningseffekten sedan länge är borta. Med den Uppsalafödda Kallioinens rumsliga installationer är betraktaren ensam med sina intryck och det är en alltid en förvånande sensation att förvandlas till, eller kanske bara notera att man inte är mycket mer än, ett knippe stimulanser.

Den som har sett Kallioinens tidigare installationer känner igen sig i det ganska lilla rummet på galleri Christian Larsen där ”Farkost 2015”, utställningen ”Homunculus” självklara huvudnummer, breder ut sig med en ansenlig pregnans. Alla väsentliga element är bekanta från tidigare installationer, som ”The Nervous Manifold” som visades på Bonniers konsthall för ett par år sedan eller, i ännu högre grad, ”Survival Mode” som visades på Konsthuset i Uppsala i samma veva.

Hela rummet är intaget av installationen som, i likhet med verket som visades i Uppsala, har en påtagligt scenisk uppbyggnad. Längs fram en stor struktur som i uppblåst form påminner om ett amorft inälvspaket. Längst in en svart hög av tyg som ser ut som en smältande stearingran och reser sig till något som liknar en gigantisk atomkärna.

Och i mitten, centralt placerad i rummet, en samling hängande gestalter som i sin pumpande hårfönskoreografi reser sig och förvandlas från levande till döda. Science fiction, robotik och naturvetenskaplig forskning har alltid legat nära Kallioinens skapande.

Men de hängande gestalterna är också en tidsmarkör som blinkar till de senaste årens zombietrend och tv-serier som ”The Walking dead”. Det är i varje fall känslan då kropparna mitt i sin spastiska dans plötsligt är synkroniserande och med lysande ögon vräker sig mot betraktaren (förutsatt att denne placerat sig på en bänk framför installationen och inte vandrar omkring inne i den, vilket man också bör göra).

Det är också gestalterna i mitten som markerar en ny, mörkare väg i Kallioinens konstnärskap. Tidigare har tydligt mänskliga gestalter varit frånvarande i de pulserande luftskulpturerna, vilket har gett installationerna en lätt världsfrånvänd, nästan fabelartad underton. Nu dominerar ett dystopiskt dunkel. Till och med den blippande ljudslingan som ackompanjerar är en smula mörkare än tidigare.

Det skulle kunna handla om en omvärldsanalys, men också om ett sätt att förhålla sig till konstnärskapets andra delar, som presenteras i ett intilliggande rum fyllt av små vingligt formprövande geometriskt abstrakta skulpturer och teckningar och reliefer som på ett oväntat, men inte lika självständigt, sätt blinkar mot ett modernistiskt 1900-tal. Det muntrare anslaget behöver balansen från mörkret intill. De tredimensionella verken hör emellertid mer tydligt ihop med de rumsliga gestaltningarna och besitter en nästan hypnotisk kvalitet. Förhoppningsvis är det bara en tidsfråga innan Uppsalas offentliga miljö är berikad med en av Kallioinens visuella meteorer.

Konst

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans