Självporträtt med många bottnar

Sömnlöshet och konstnärens fåfänga försök att uppnå det omöjliga går att se på två av Uppsalas gallerier just nu. Katarina Sundkvist Zohari och Adina Almén har gjort var sitt mångbottnat självporträtt, skriver Sebastian Johans.

11 februari 2015 11:23

När konstnären Katarina Sundkvist Zohari visade ett par aktuella skulpturer på Offkonsten! i höstas så kändes det som att något spännande var på gång i hennes konstnärskap. Det gåtfullt amorfa som länge varit konstnärens självklara uttryck fanns visserligen kvar, men det fanns också en ny tydlighet eller kanske hellre självsäkerhet i verken som dessutom prövade ett mer uppenbart narrativ. I utställningen ”Tankebubbla”, som sparsmakat tar tillvara på det begränsade rummet i Galleri 1, bekräftas förändringen. Utställningens titelverk är en vit byst där hälften av det avbildade ansiktet täcks av en röd bubblande massa, nästan som om gestalten bar en av konstnärens äldre skulpturer som en huvudbonad. Massan täcker figurens ögon som om den tanke som ville ut i den dubbeltydiga titeln är så självklar att den blir svår att tydligt se och artikulera. På en hylla ligger en hand vars fingerspetsar börjat droppa och som ger ifrån sig samma röda massa. På ett bord står ytterligare en hand där fingertopparna är avskurna och ersatta med en köttig rosliknande spiralform. Att gestalta det som inte låter sig gestaltas är konstens kanske mest eviga dilemma, och hela utställningen skulle kunna vara en beskrivning av konstnärens värv eller ett ovanligt inträngande självporträtt. Så bär också en andra byst titeln ”Människa (konstnär)”.

Men trots den förhållandevis tydliga tematiken har Katarina Sundkvist Zohari inte lämnad det gåtfulla anslag som hon behärskar så bra. Två mer undanglidande objekt är också placerade på bordet mitt i rummet. ”Lager” är den bokstavliga titeln på ett skruvliknande mattsvart objekt som uppbyggt av mängder av tunna skikt. En fängslande skulptur som värjer sig från säker bestämning men som ändå på ett självklart sätt drar mot något svårdefinierbart mänskligt.

En välkomponerad helhet, eller egentligen två, går det vidare att betrakta på Åhuset där Adima Almén ställer ut tillsammans med Annica Danielsson Almén. Bägge två verksamma i gränslandet mellan konst och konsthantverk, den förra med basen i konst, den senare i första hand keramiker. Konstnärerna är dotter och mor och har ett gemensamt anslag som gör att deras respektive verk fungerar bra tillsammans. Nästan för bra. Ibland tar verken nästan ut varandra.

Adina Alméns visar ett tecknat självporträtt i videform där den avbildade gestalten oroligt rör sig i en säng. I några stora, väl utförda, teckningar i blyerts och grafit återkommer samma sömnlösa motiv. I ett annat rum hänger en stor installation med små virkade objekt i lingarn som är fastsatta på plexiskivor som hänger från taket som en stor mobil av rastlös aktivitet. I en liten låda får betraktaren dessutom följa målandet av ett par detaljerade bilder som visar sömn och natt. Helheten är det bästa jag sett av Adina Almén och även om Annica Danielsson Alméns blästrade glasskivor med detaljer från naturen och små sovande djur i stengods fungerar i temat så blir både de gulliga djuren och de vackra glasskivorna något av en försonande kontrast till den jagade känslan i videon och teckningarna. Istället för en bra utställning kunde ha fått två ännu bättre.

Konst

Tankebubbla

Katarina Sundkvist Zohari

Galleri 1

Pågår till 14 februari

Dygnsrytm

Adina Almén & Annica Danielsson Almén

Åhuset

Pågår till 15 februari

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans