Narrativt tydlig konst

Katerina Mistals konst är slående tydlig och öppen på samma gång. Sebastian Johans ser en fin jakt på tillhörighet på Köttinspektionen.

19 januari 2017 14:51

Den svenska konstvetaren och barnkulturforskaren Gunnar Berefelt – som gick bort i somras – debuterade 1981 som bilderboksförfattare med två böcker där han omsatte tankar från sin forskning i aktiv konst. Den bästa av dem, ”Kraken som gick fel”, tar med sin unga primärläsare (lyssnare) till en ö där en väldig flock schematiskt tecknade fåglar går åt ett håll. De enkla svarta pennstrecken blir en grafiskt tydlig enhet mot de vita sidorna och är alltid i rörelse och har en tydlig, och för de inblandade, fast riktning. Tills en vilsekommen krake plötsligt vänder näbben åt motsatt håll och rör sig mot strömmen med kaos som följd.

”Kraken som gick fel” är det första som dyker upp i skallen när jag står framför en av projektionerna i Katerina Mistals flerkanaliga verk ”Relocation”. Över en stor vit yta rör sig växelvis få och många mörkt klädda figurer i en rak linje över bildytan. Betraktarens position är från ovan, och det myllrande mönstret ser nästan ut som ett rörligt däckspår i snön. De små prickarna verkar föst gå i en enda riktning, men möter också varandra. Verket är ett ständigt pågående, och den väldiga samlingen av människor är ett montage, vilket för att de små prickarna bara flyter vidare också om de krockar med varandra.

Det är inte bara det grafiskt slående myllret av svart på vitt och spelet med olika riktningar som Mistals projektion har gemensamt med Berefelts bilderbok. ”Kraken som gick fel” ska har tillkommit som en följd av en frustrerad skrivkramp där marginalklottret i en tänkt studie över barns skapande steg upp och istället blev en expanderande tanke som uttrycksmässigt snarare griper tag i barnets tidiga tecknande än diskuterar det. Allt förpackat i en enkel moralisk fabel som handlar om att vi ständigt befinner oss i rörelse och har en tendens att glömma just det då stöter på någon som inte följer samma ström som vi själva.

I ”Relocation” utgår Mistal från en knappt formulerad men ändå väldigt påtaglig tanke om migration. Verket, som i rummet återkommer i ytterligare två projektioner där den stora massan rör sig på konsthallens korrugerade plåtväggar och över ett hörn, nöjer sig med att konstatera att människor alltid är stadda i rörelse, och låter betraktaren dra sina egna slutsatser. Den kanske mest uppenbara tolkningsmodellen knyter förstås verket till det aktuella världsläget och landar i en slutsats som tangerar det mänskliga kollektivets egentligen väldigt motsägelsefulla fallenhet att förneka sin egen historia och själva existens (dvs. genom att gärna beskriva sig som just ett kollektiv men inte agera därefter).

Men trots sin relativa tydlighet är Katerina Mistals verk knappast plakatkonst. Tolkningen är öppen och kan leda åt många olika håll. De små gestalternas färd kan lika gäna spegla ett litet sammanhang där vi trots en skenbar närhet kan gå rakt igenom varandra. Eller för den delen nöja sig med en lätt leende notering om hur obetydliga vi ser ut om vi betraktas från lite avstånd.

På Köttinsektionen visar Mistal ochkså ett par stora fotografier ur en anknytande serie, ”Kustlinjer, som skulle kunna understryka det ovanstående och illustrera att samma redskap kan användas för olika berättelser. ”Kustlinjer” hör till den större sviten ”Mapping Europé” där konstnären rör sig kring Europas utposter. Här ser vi en dramatisk isländsk kustlinje där en lång rad av barn står uppradade, nästan som om de vore fogmassa i ett gigantiskt pussel och beredda att gripa tag i nästa bit, som kanske befinner sig en ocean bort.

Katerina MIstal är mycket skicklig på att framställa den här typen av, tja, narrativt tydliga men ändå öppna incitament. Det är nästan som om hon skriver en inledning och tvärt lägger ifrån sig pennan när berättelsen ska bli specifik och ber sin betraktare ta vid. För några år sedan besökte Mistal Teatergalleriet i Uppsala med installationen ”Figuranter”, som trots en uttrycksmässig skillnad har en likartad andemening. I ”Figuranter” placerade konstnärer några hundra hudfärgade silikonfigurer på ett podium. Några av dem bärandes en revolver riktad mot de andra, några av dem med ett vapen riktad mot den egna skallen och några på knä med en påse över huvudet. Visuellt snärtigt och tydligt men ändå öppet och i någon mening oriktat.

Konst

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!