Med ny blick på Warhol

Artipelag söker den stora publiken och lockar med superstjärnornas superstjärna. Men är det verkligen intressant att se mängder av produkter med Andy Warhol-tryck? Ja, faktiskt, konstaterar Sebastian Johans.

20 april 1916 09:51

Valerie Solanas visste vad hon gjorde när hon satte en kula i Andy Warhol i juni 1968. Mordförsöket har visserligen förklarats på många olika sätt, och berodde sannolikt på att Solanas ansåg att Warhol stulit ett manus till en pjäs som hon bett honom producera, men med tiden har attentatet fått en bisarr mytisk air av populärkulturell happening och slutpunkt för det dynamiska 60-talet – och det hade det knappast fått om offret varit någon annan än just Warhol, som inte bara personifierar den popkonst som på ett avgörande sätt raserade kulturella barriärer utan också blev ett med sin konst på ett revolutionerande sätt. Andy Warhols var inte intresserad av att ta sig an rollen som svårmodigt manligt konstnärsgeni och blev istället något av en kommersiell virvelvind som mot slutet av sitt liv alstrade konst bara genom att vara. Det finns åtskilliga konstnärer som efter sin död blivit varumärken som appliceras i de mest skiftande sammanhang, det är bara att titta på kommersen kring barnkulturella ikoner som Astrid Lindgren eller Tove Jansson, men Andy Warhol hör till ett fåtal som redan under sin livstid arbetade sig mot en liknande status.

Det är möjligt att till och med Warhol själv hade häpnat över storskaligheten i den industri av utställningar och produkter som i dag är förknippade med honom, eller använder hans namn, men till skillnad från många andra hade han sannolikt gnuggat händerna och belåtet konstaterat att hans konstnärliga praktik fungerar utmärkt i en tid av global superkapitalism. Det är i varje fall något av en utgångspunkt när konsthallschefen Bo Nilsson presenterar ”Arvet efter Andy Warhol” i ett försök att få den stora publiken att hitta ut till Artipelag på Värmdö, söder om Stockholm.

Det är en riskabel strategi. Inte minst som utställningen bara flyktigt tar upp hur arvet efter Warhol syns hos andra konstnärer, som i Gavin Turks parafraserande screentryck ”Yellow Fright Wig”, och istället lägger tyngdpunkten på den myriad av barnvagnar, prydnadsporslin, kylskåpsmagneter, kläder, paraplyer, vodkaflaskor, solglasögon, skateboards och andra produkter som har fått till en deal med the Andy Warhol Foundation, som förvaltar rättigheterna och är en betydande aktör i det amerikanska konstlivet. Och visst känns utställningen som något av en konceptbutik. En konspiratorisk betraktare skulle möjligen kunna misstänka att ”Arvet efter Andy Warhol” mest handlar om att konsthallen vill göra samma sak som de företag som använder konstnären i sina produkter, nämligen få en skjuts av ett namn som har status som både poppigt och publikt. Men – och det konstaterar jag med viss förvåning – Artipelag klarar faktiskt den svåra balansgången och ”Arvet efter Andy Warhol” blir en helhet som sticker ut i floden av feta Warholpresentationer och ger mig något nytt.

I utställningens största rum är konstnärens legendariska ateljé the Factory återskapad i all enkelhet, och på de folieklädda väggarna projiceras några av Warhols filmer och i ett semitransparant rum i rummet visas filmbilder som dokumenterar ”The Exploding Plastic Inevitable”, en multimedieföreställning från 1966 som länge betraktats som perifer i Warhols produktion men på senare år uppvärderats som en föregångare både till musikvideon och till de mångbottnade flerkanaliga installationer som är gängse i dagens konst. Men varken folieblänket eller de skakiga bilderna från då det begav får rummet att svänga och presentationen blir inte mer än en nostalgisk glimt av något som skett för länge sen.

Betydligt intressantare blir det i Konsthallens långa flygel där några salar systematiskt betar sig igenom Warhols hela karriär. Varje decennium får något eller några originalverk och en uppsättning samtida produkter, och här vaknar hela utställningen till liv. Inte minst för att 50-talet bjuder på en rik samling teckningar som Warhol producerade medan han fortfarande hade en fot kvar i den reklamkarriär som han exempellöst utvecklade till ett fritt konstnärskap. Här syns inte bara en skicklig tecknare, utan också en frustande vilja att med ett öppet sökande ta sig framåt. Teckningarna är något av en höjdpunkt som vida överglänser, säg, en ikonisk samling Marilyn Monroe-porträtt som har visats otaliga gånger. Den hungriga reklamarens teckningar binder också samman det tema av kommers som genomsyrar utställningen.

I den broschyr som (tyvärr) ersätter en katalog driver Konsthallen tesen om att Warhol skulle gilla sammanblandningen, och jag är benägen att ge dem rätt.

Så jobbar vi med nyheter
 Läs mer här!
Sebastian Johans